Kickis skrivklåda

Jag vill bara meddela att enligt Garnier så heter Pernilla Wahlgrens nya hårfärg Nutrisse 7.3 Golden Praline. Den sportades på Allsång på Skansen i veckan men kommer inte att lanseras förrän slutet av augusti.

Jag har tre biljetter till George Michaels konsert på fredag som jag gärna säljer. Skitbra platser närmast golvet, men inte på golvet, snett framför scenen, 725 spänn/biljett.

Jag skulle gärna gå själv (George är kung!) men har lovat att äta middag med en väninna, som är i Sverige väldigt sällan, och hennes pojkvän, som jag har hört talas om i ett och ett halvt år men aldrig träffat.

Dior hade en pressvisning idag. Jag blev inte bjuden. Jag blir aldrig bjuden. Och när jag ringer Dior och ber om produkter, till jättefina och creddiga tidningar, glöms det tydligen bort. Dior skickar ingenting till mig. Och svarar inte på mail.

Jag är mobbad. Dior-mobbad. Är det någon mobbing man inte vill råka ut för är det Dior-mobbingen.

Och stan luktar ruttet och jag svettas på ställen där jag inte vill svettas. Och så är jag hungrig och har ont i huvudet. Jag hade ont i huvudet igår också. Jag är dessutom pank och har inte råd att ta semester. Och jag är en dålig dotter, icke att förglömma.

Lägg märke till att du själv kan hitta på svarsalternativ på den här undersökningen!

Allt luktar illa. Östermalm luktar illa. Hela Karlavägens norra del luktar avlopp. Blandat med lite kräks. Värmen gör inget för den här stan.

Är det meningen att man ska lukta så illa så snabbt om sommaren? Jag brukar inte avge några speciellt anmärkningsvärda odörer, vare sig ur armhålor eller under fotsulor, men idag känns som en extra svettig dag.

Stackars Elin och Sofia som ska luncha med mig.

Med pinsamt kort varsel ställde jag och Sam in det planerade midsommarfirandet med båda uppsättningar föräldrar. Planen var att vi skulle bila norrut och hämta alla päron på vägen för att nå fram till verandan och grillen hos pappa lagom till dess att snapsen hunnit bli kall.

Men så blev det inte. Istället har vi stått på näsan i hundra flyttkartonger hemma i Stockholm. Vi åt lite sill klockan halvelva på midsommaraftonskvällen, annars har vi bara försökt bringa ordning i flyttkaoset. Och utan oss blev alla föräldrar hemma också. Så ensam i Umeå stod min stackars pappa med nystädat hus och nykrattad trädgård.

Behöver jag säga att jag grät en skvätt när vi tog detta tråkiga men nödvändiga beslut? Behöver jag säga att jag känner mig som världens sämsta barn?

I Dagens Media finns en krönika jag skrev för några veckor sedan, en text om kvinnor med makt och deras kroppslighet. Lite skoj, tycker jag själv:
Här hittar du artikeln!

Kom också ihåg att bloggen nu finns på kickinorman.com!

Och därför bloggar jag inte. Eller svarar på mail för den delen! Så nu har jag gått till en kompis för att skicka några panikjobbmail men det kommer att vara svårt att få tag på mig några veckor framåt.

Nu känns det som att jag är överallt. I nästa nummer av Glamour kommer till exempel två skönhetsjobb som jag har gjort. I Femina har jag ett relationsjobb. I Vecko-Revyn har jag gjort omslagsintervjun med härliga Carolina Gynning. Det händer grejer både här och där!

De flesta jobb är jag jättenöjd med! Även om det kortas lite här och där, eller läggs till lite nödvändig info på andra ställen, så är jag stolt över mina jobb.

Utom ett. Ett jobb som jag har gjort i en tidning jag inte tänker namnge har redigerats om (inte ovanligt) så illa att man inte riktigt hänger med i texten (mycket ovanligt). Artikeln består av flera olika delar och ett par av dem har bytt plats. Resultatet blir att texten börjar mitt i den artikel jag skrev, och mitt artikelslut ligger nu mitt i den tryckta texten. Artikeln blir då väldigt mycket svårare att hänga med i, läsaren tappar “flowet”, plus att artikeln saknar början och slut. Däremot har den ett stycke mitt i somär väldigt avslutande. Inte så kul för läsaren. Och inte så kul för mig – nu kan jag till exempel inte använda texten som arbetsprov eftersom den som läser texten kommer och tro att jag är ett kronpucko. Trist.

Eftersom jag vill vara en god och flexibel flickvän som inte sitter hemma på kammaren och surar för att min kille (troligen) ska flytta till SanFrancisco, har jag börjat titta på journalistjobb i samma stad. Jag har anmält mig till en jobbsajt där man får mail när det finns några lediga tidningsjobb utannonserade. Visst är det svårt att få jobb i USA som invandrare, vilket är vad jag skulle vara, men jag kan ju i alla fall försöka.

Mest har jag fått mail om säljarjobb eller skittråkiga reporterjobb för B2B-tidningar, eller möjligen jobb som kräver “extremt goda kontakter in the Bay Area”, så förstå min glädje när jag såg att tidningen String sökte redaktörer. Snabbt scrollade jag längre ner i annonsen och för varje bokstav jag läste blev jag mer och mer övertygad om att det var meningen att jag skulle ha just det här jobbet på just den här nöjes- eller ungdomstidningen (för det måste det ju vara med ett namn som “String”). Färdigheterna som krävdes var sånt jag kan göra även på mitt andraspråk: Projektledning. Dagliga kontakter med frilanser. Skriva egna texter snarare än redigera andras. Jobba i grupp. Vara driven, jobba mycket och komma med kreativa idéer. Hello!

Ända tills jag kom till sista raden på listan med kompetensönskemål: Du måste kunna spela violin, cello eller ståbas.

String är alltså en musikinstrumenttidning. Attans.

Undrar hur lång tid det tar att lära sig att spela ståbas?