Kickis skrivklåda

Söndag. Det var jag ju vad det betyder för min del: Om jag har tur, ett halvt kapitel. Om jag har otur, lite småfix i de kapitel jag redan har skrivit.

Work work work.

När jag tittar på delar av min egen och andras släkt, verkar det väldigt jobbigt att ha blodsband. Man kan bli osams om allt från sina föräldrar till mark. Ibland bråkar man inte ens om det man bråkar om, man bråkar indirekt om något som hände för tjugo år sedan (att någon ignorerade ens önskning), eller något irritationsmoment som har funnit jämt men som man har varit för feg för att ta upp tidigare (till exempel att någon bestämmer mer och någon mindre – klassiskt syskonbråk).

Därför tror jag att min och mitt kusinbarn Andreas har den perfekta låtsassyskonrelationen. Ingen av oss har några andra syskon, men då det bara skiljer två år mellan oss har vi umgåtts väldigt mycket under uppväxten. Sommarlov, jullov, alla andra lov har vi ofta tillbringat tillsammans. Jag vet inte hur det är att ha “riktiga” syskon, men jag tror att de liksom vi har den där känslan av att man alltid finns för varandra no matter what. Man har en unik närhet och en samhörighet.
Samtidigt har jag och Andreas varsin familj. Vi kommer aldrig att bråka om hur våra föräldrar ska ha det på ålderns höst, för han har sina och jag har mina. Vi kommer aldrig att bråka om arv, för vi har inga gemensamma sådana. (Frågan är om vi har något att ärva överhuvudtaget…)
Vi har syskonfördelarna utan nackdelarna.

I helgen är göteborgsbaserade Andreas i Stockholm på besök. I fredags käkade jag, han och Sam middag på Riche. (Så jävla gott! Inga svaga punkter på någon av de sex rätterna vi tryckte i oss. Riche är mitt nya favoritställe!) Min lilla (190 cm) släkting stack iväg på Solidaritet med en J. Sedan dess syntes han till mycket litet under helgen.

Min lilla Andreas har blivit stor! Jag kunde inte vara stoltare.

Igår firade jag och Sam knullbullens dag en dag för sent. (Om du undrar vad det är för märklig högtidsdag, läs här.)
Eller, vi skulle ha bakat bullar i onsdags men var så trötta båda två att vi råkade somna klockan nio. Och bättre sent än aldrig.
“Vi firar annandag knullbulle”, sa Sam.

Vi upptäckte en degbunke till min elvisp. Den har jag inte lagt märke till på tio år, men den kom väl till pass.

Sam ska, så jämställda och moderna vi är, skolas in till bullmorfar (-farfar). Men än så länge får han duga som bullfarbror.

Sam har aldrig bakat bullar förr, men hade handlaget. Han hänvisar till sin mormor – han har fått se på när hon bakade.

Degen jäste så infernaliskt att formarna knappt räckte till att rymma bullarna. Vi hade räknat med B-kupor, men det blev DD. 56 stycken, närmare bestämt.

I måndags hittade jag ett tillgodokvitto på Baglady, väskaffären mitt i Sturegallerian, som gick ut i söndags. Ett helt år har det suttit på min kyl och jag har helt glömt bort det. Så jag talade med butiksinnehavaren och undrade väldigt vänligt om hon kunde göra ett undantag. Nix pix. Tja, regler är regler, men jag upplever att andra butiker kan vara sjysta i såna här fall. Åhléns, till exempel, brukar försöka fixa och tricksa lite om man har missat datumet på sina poängcheckar. Men inte Baglady. Snålt, tycker jag.

Fast jag borde inte vara förvånad. De är snåla med annat också. Inget öppet köp, till exempel, bara sju dagars bytesrätt (därav tillgodokvittot till att börja med).
Och så har de inte så mycket fina saker heller. I så fall hade kanske inte tillgodokvittot hunnit gå ut.

Jag har haft ont i nacken i närmare ett halvår, eller är det kanske ett år? Ingen vet. Men så fort jag har börjat slappna av, till exempel när kroppen börjar bli varm efter ganska exakt en halvtimmes promenad, eller efter ganska exakt två glas vin, har jag fått så kraftigt molande värk att jag inte kan tänka på något annat. Det har blivit lite bättre de senaste veckorna, kanske på grund av konstiga kinespiller från London eller på grund av Jarowskijs massagedam, men när Sam fick tips om värsta bästa kiropraktorn av sin golftränare hängde jag på.

André, själv ingen ungdom, har lärt sig manipulation av en gubbe som behandlade skogshuggare hemmavid (“Norrland” som det kallas här i Stockholm) för si sådär 40 år sedan. På bara någon minut hade han identifierat problemet och också kommenterat att jag inte kan andas på grund av låsningen i kotorna. Jag som trodde att det var gammal vanlig ångest som hindrade luften att komma ner i lungorna, men nu vet jag bättre.
“Oj oj OJ”, sa André, “det här ser inte bra ut.”
Knix, knack, sa det både i ryggen och nacken och tre minuter senare var jag helad.
“MEN så fint!!!” utropade André förtjust när han hade öppnat det som tidigare var låst.
Jag ska dit igen på måndag men sedan kommer jag aldrig mer att ha ont igen.

Ja, så länge jag står vid mitt skrivbord och skaffar en högre skärm, i varje fall.

Även om jag totalsågar “Djävulen bär Prada” i veckans krönika på Salong K (läs här!) så måste du förstås se filmen, bara för att se stylingen, kläderna och de glammiga miljöerna.

Det är väldigt sällan jag och Sam kan enas om en TV-serie. Antingen tittar jag på “Top Model” säsong 257 medan han jobbar eller så tittar han på golf medan jag läser amerikanske Vogue.
Men vissa serier faller oss båda i smaken. “CSI”. “24”. Och nu – “Entourage”. Tv-serien som handlar om Marky Mark Wahlbergs första år som kämpande skådespelare i Hollywood. Den beskrivs som “Sex & The City” för män och har hållit både mig och Sam fångna i TV-soffan de senaste veckorna. Han köpte DVD:s i USA, så vi har sett långt mycket mer än första avsnittet som visas på SVT kl 21.00 ikväll. Missa inte!

Vince Chase och polaren E. Foto: SVT.

Satan vad det är jobbigt att skriva en roman. Inte jobbigt som i att springa ett maraton. Inte jobbigt som i att tala om för en väninna att man är arg på henne. Inte jobbigt som i att vara pank och ha feta räkningar. Mer jobbigt som i att ta alla tankar, all energi, alla känslor man har och slänga ner dem i en papperskorg som kanske ingen någonsin kommer att titta i så att de kan vara förlorade för evigt. Utan att jag blottar mig själv speciellt mycket i den här boken är jag ändå fullständigt uttömd när jag har suttit några timmar. Tom. Yr. Trött. Nästan lite bakis.

Nu ska jag sova en stund så kanske jag orkar skriva lite till sedan. Är fortfarande bara på åttonde kapitlet.

06.50 började byggjobbarna borra i betong.

Fördelar med att ha ett bygge nästgårds: Man vaknar tidigt på morgnarna vare sig man vill eller inte.

Nackdelar: Man vill inte.