Kickis skrivklåda

Har hört att försvaret (militären) ska ha ett superbra intelligenstest som mäter alla typer av intelligens, inte bara den traditionella IQ:n. Ska leta reda på det och tvinga Sam att göra det, sedan kan vi se vem som är smartast i familjen (jag).

Igår kom mina föräldrar på besök. Vi ska gå på västerbottensbuffé på Grands veranda ikväll. Inte för att mamma och pappa inte äter älg, mandelpotatis och hjortron varje dag… Men jag och Sam gör inte det, och mamma och pappa går inte på Grand varje dag.

Det här blir vår första svacka i detoxen, för även om vi avstår från alkohol och kaffe kommer både peppar, socker och mejeriprodukter att slinka ner. Det får det vara värt! När västerbottensveckorna började i januari hade Grand över 2600 förhandsbokningar. Västerbotten is the shit.

Nu sket jag i att tänka och gjorde bara testet, lite på känn sådär. Funkade mycket bättre att än försöka räkna ut och veta exakt. Fick en minut över, till och med.

Jag har tydligen en provisorisk IQ på 129. Så det blir inget medlemskap för mig för Mensa har en inträdespoäng på 130. Dessutom har jag ju gjort halva testet tidigare (även om jag inte kom ihåg något av det eftersom jag black-outade) och bör alltså ha förhöjt mätresultat på grund av det.
Jag är helt klart inte Mensa-material, enligt Mensas egna snabbtest.

Det måste vara något fel. Det är inte möjligt att Sam har en IQ som är 30 högre än min!

Ååååkej. Sam har gjort ett liknade test-IQ-test och fått sitt provisoriska IQ uppmätt till 160. 160! Fatta! Måste varit något fel på mätmetoden.

Men fatta hur efterbliven jag kommer att verka här hemma om jag nu inte gör klart det där prov-testet på Mensas hemsida och får i alla fall över 100.

På’t igen bara! Nu jävlar!

När jag klickade in mig på Mensas test-test (20 frågor på åtta minuter), som inte är lika supervetenskapligt som själva testet, drabbades jag av hjärnsläpp. När jag började titta på figurerna, visste jag att jag inte skulle klara av att klicka i rätt ruta, att jag är mer korkad än alla andra i hela världen, att jag bara är en dum blondin. Jag började tänka så det knakade, förstod inte frågorna – jag hade lika gärna kunnat titta på myrornas krig. Jag fick lite hjärtflimmer, fixerade mig på detaljer, pulsen ökade, och vips var tiden ute.
Då hade jag gjort ungefär hälften av frågorna.
Gymnasiet all over again.

Mensa. Jojo. Högmod går före fall.

Läste en artikel i amelia om tre kvinnor som var med i Mensa, föreningen för personer med hög IQ. De berättade om hur de själva och andra mensa-medlemmar ofta uppfattar världen:

• I tankar och samtal hoppar de ofta mellan ämnen.
• De ser sammanhang där inte alla ser dem.
• De hade extremt lätt för sig i grundskolan och saknade där stimulans, de är därför ofta kritiska mot skolsystemet.
• Eftersom de har så lätt att lära saknar de helt studieteknik och får ofta en chock när de kommer till studienivåer där det behövs. Därför saknar många en högre utbildning.
• De är ofta otåliga.
• De ifrågasätter ofta regler och normer.

Hallå! Det är ju jag!

• Lätt i skolan (räknade ut matteboken som hemläxa…).
• Sakande stimulans (…och fick därför lägga palinspel i en vecka).
• Hatar skolan (Hade jag fått göra något vettigare än palinspel kanske jag hade förstått fraktaler idag! Forskat i psykologi! Inte fått panik så fort en siffra kommer i min väg!)
• Saknar studieteknik (svår chock i gymnasiet, trodde jag skulle dö).
• Hoppar mellan ämnen.
• Otålig.

Ska gå in på deras hemsida ikväll och göra testet för att se om jag tillhör landets begåvningsreserv.

Min kompis Uffe har skaffat hund, en schäfer/dalmatiner/border collie/labrador-valp. Jag är så avundsjuk så jag nästan dör. På riktigt.

Jag och Sam har börjat titta på säsong 4 av favoritprogrammet “House”. I ett avsnitt är det en rullstolsbunden kille som har en ledsagar-hund.

Dessa båda orättvisor på en och samma dag blev för mycket för mig. Ja, orättvisan i att alla utom jag kan skaffa hund, alltså! Jag blev så ledsen och tyckte så synd om mig själv att jag började gråta när den där ledsagar-hunden dök upp i bild.

När ska jag ha ett sånt liv att jag kan vara en bra matte? Ett regelbundet, förutsägbart liv där man mest är hemma under veckorna och gärna gör en lång skogsutflykt med spårning och hinderbanor på helgerna?

Det är dumt att detoxa på fest och samtidigt vara klädd i en bollformad klänning. Du verkar nämligen väldigt gravid. Folk som jag har träffat en enda gång förut i hela mitt liv tyckte sig förstå att jag var på smällen och himlade med ögonen och insinuanta: “Detox? Jag förståååår!”

Vad jag tycker om att folk (som jag inte känner) överhuvudtaget pratar om eventuella graviditeter? Läs här.

Jag har alltid trott att en massa saker beror på alkohol. Efter ELLE-galan, när jag inte drack alls, förstår jag bättre.

1. När jag kom var jag stissig och nervös. Jag gillar egentligen inte stora galej och människor jag inte känner, och det blev inte bättre av att Bindefeld stod i dörren (jag är väl inte hans bästis direkt efter det här , trots att varken han eller jag har problem med hans arbetsmetoder). Dock märkte jag att jag blev mer och mer avslappnad ju mer kvällen gick, vilket jag alltid har trott beror på vinet. Det gör det tydligen inte.

2. Jag fick “highs” när jag träffade kompisar från förr (bl.a. Ann Söderlund) och började dra en massa interntskämt och bonda. Jag har alltid trott att den där rushen var champagnerelaterad. Tydligen inte.

3. När jag kom hem återberättade jag exakt allt som hade hänt under kvällen för Sam, med eller utan poäng, trots att det handlar om händelser och personer som han fullständigt skiter i. Bubblandet om insignifikanta detaljer trodde jag definitivt var ett fyllefenomen. It’s not.

4. Dagen efter vaknade jag med tre nya bakisplitor. Jag brukar skylla dem på lite sömn, mycket sprit och kass mat, men i fredags så åt, drack och sov jag precis som vilken vanlig dag som helst. Det är alltså så enkelt/tråkigt som att jag får dålig hy efter fest.

Jag har absolut överskattat vinets in-/påverkan på mitt liv.

Jag har aldrig varit på ELLE-galan förut. När jag har varit bjuden har jag inte vågat gå för att jag har inte känt någon där, och oftast är jag inte bjuden för att jag inte har haft ett tillräckligt häftigt jobb (tex i år). Så när nu alla stjärnor och planeter stod rätt i universum och jag fick vara Carina Förnes +1 så hade jag höga förväntningar – för höga.

Först var det en lång kö där man fick dricka ett glas champagne (men inget alkoholfritt), sedan var det ett stort hav av människor (men inga stolar att sitta på), sedan var det en bar (där alkoholen tog slut ganska snabbt), sedan läste Pontus Gårdinger en lista med vinnare (ingen visning, inga uppträdanden, bara några korta tacktal).

Roligt var att folk var helt sjukt snyggt uppklädda! Även om man som jag varken åt eller drack på minglet efteråt (där det nästan inte heller fanns stolar att sitta på, bara några få och de blev snabbt upptagna) var det väldigt skojigt att titta på gästernas outfits (se mingel här).

Den här bilden hittade jag på ELLEs mingel. Carina Förne har en Cavalli för H&M-klänning, Charlottas är Philip Lim, jag har min guldboll och Manolos och ont i fötterna… Den enda som hade lika ont i fötterna som jag var Charlotta, det är därför vi har säckat ihop i en trapp.

Å minussidan: Ståplats hela kvällen, ingen action (+ lång torka under prisutdelningen för dem som drack alkohol).
Å plussidan: Fina gäster.