Kickis skrivklåda

Ingrids babybump som jag la upp för ett par veckor sedan var visserligen söt, men hur snyggt är inte det här?

Carina Förne får barn i början av juni. Bilden är tagen för ett par veckor sedan.

Det hjälper onekligen om man har varit modell i sitt tidigare liv och det har Carina.

Jag var tvungen att svänga förbi uttagningarna för Idol idag. Jag har aldrig sett ett sådant spektakel förut. 3000 sökande och några få dumskallar hade till och med tältat sedan i torsdags. Varför det? Varför skit, svält, kyla och långtråkigt? Det är inte begränsade platser så alla kommer ju ändå att få söka. Men när man är tonåring är väl allt ett äventyr.

Först vänta utanför i en lång, seg kö…

…(en del kom till och med med liggunderlag)…

… bara för att sedan vänta i en stor aula ….

…. och sedan i en lång rad, innan det var dags att sjunga för för-juryn. (Den riktiga juryn kommer inte förrän om fem dagar, så några andra stackare får sålla ut agarna och det riktiga dåliga vetet ur den stora massan. De som varken är jättebra eller jättedåliga får inte ens träffa Kishti, Daniel och Peter.)


Den här snubben hade en kompis med sig för att fixa frillan.

“Och här sitter jag med min campingutrustning och läser en seriepocket.”


Den här tjejen har visst varit med i “Riket” och “Sex Inspectors” också. Nu var det dags för “Idol”. Snacka om att verkligen vilja vara med i TV. Snacka om att inte ha någon som helst sjävdistans eller självkritik.

Jag hör när mina grannar ligger med varandra. Det som är ha en pornografisk… inte stumfilm, men “blindfilm” hemma. Som uppvuxen i villa har jag varit illa förberedd på hur nära man verkligen kan komma sin nästa i ett lägenhetshus.
Tydligen väldigt nära. Tillräckligt nära för att jag ska veta att hon är en screamer. Och hon är bra på det också. Han måste känna sig som årets sexvirtuos.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Det är jättejobbigt att möta dem (särskilt tillsammans!) i porten för jag kan inte låta bli att tänka på hur… (Jag menar, han ser inte ut att vara så bra. Är han kanske i själva verket dålig och hon behöver skrika för att mana på honom?)

Too much information.

Nästa helg firar Drinkar&Män femårsjubileum. Tio av tolv kalaspinglor sluter upp och planer börjar ta form. Programmet verkar sträcka sig från klockan 13 på eftermiddagen till sena natten och alla ansvarar för sin lilla bit så ingen vet exakt allt som ska hända. Ungefär som en terroristorganisation – ingen vet var de andra cellerna finns eller vad de gör.

Väninnorna & Marc. Från vår senaste klubbträff.

Det var länge sedan jag läste chick-lit eller chick-litliknande lit. Inte alls medan jag har skrivit min egen bok, faktiskt. För tänk om jag skulle läsa till exempel “Grevgatan 22″ och den skulle vara väldigt, väldigt bra. Då skulle jag tänka “Åh, så där bra kommer min bok aldrig att bli” och känna mig dålig. Eller om den skulle vara väldigt, väldigt dålig. Då skulle jag tänka “Usch, så där kass kommer min bok också att vara” och också känna mig dålig. Omöjligt att vinna.

I ett år har jag bara läst deckare.

Men nu är jag ju så gott som klar med romanen, så nu lyxade jag till det med Mats Strandbergs “Jaktsäsong”.

Efter en sida fick jag skriva-på-näsan-panik och la ifrån mig boken. Hjälp! Varje ord skrek “hej, läsaren, nu ska jag presentera bokens huvudkaraktärer för dig”. Fast omslaget var ju så fint och jag längtade verkligen efter en rikigt chick lit, så jag tvingade mig förbi den där första sidan.

Sedan var jag fast. Totalhooked. Jättefast. Superglue.
Rapp, rolig, populärkulturella inte helt sällan bitchiga referenser, sexig.
Man ska inte döma boken efter första sidan.

Jag är förresten ganska säker på att den som läser min roman kommer att få samma känsla på första sidan. “Åh nej vad Kicki är pinsam som presenterar sin hjältinna så himla övertydligt! Vad klyschigt!”.
Men jag hoppas att resten av boken ska vara superglue.

I väntan på den kan man läsa “Jaktsäsong”.

Eller gör inte det förresten, för då kanske du tycker att min bok är mycket sämre.

Jag hittade länken till Carolina-intervjun här, om någon vill läsa.

Jag har just gjort klart den tredje versionen av min bok och får äntligen släppa prestationsångesten. Idag har jag inte tittat på mer än exakt textsnutten jag har hållit på med av rädsla för att läsa något i ögonvrån och se att det är DÅLIGT. Och det som jag inte bara ska ändra utan skriva nytt – suck! Då blir jag så rädd att skriva fel att tio rader kan ta en timme.

Det är svårt att förstå hur sjukt svårt det är att skriva roman, i alla fall den första, i alla fall för mig. Som journalist skriver man kanske normalt 6000–8000 tecken (med blanksteg) i följd i en artikel. I sällsynta fall uppåt 20000. Nu har jag skrivit över 500000 tecken. Femhundratusen tecken! Och alla ska hänga ihop. Skriver jag om en person i kapitel ett som återkommer i kapitel fem måste jag också komma ihåg att nämna honom i något kapitel där emellan så man inte glömmer bort honom. Händer det något i kapitel åtta som återkopplar med något i kapitel tre så vill man kanske veta i sista kapitlet hur det egentligen gick med den där grejen. Visst är skrivande kreativt men det kräver också ordning, struktur och planering på ett sätt som man kanske inte tror. Jag har så ont i nacken att jag inte fattar hur jag ska kunna jobba imorgon (med vanliga frilansartiklar, thank God).

Idag är också dagen då jag gått totalt 927 steg.

Ibland går det upp, ibland går det ner.

Det var skoj att måla i helgen, även om jag tyckte att jag inte hann så mycket som jag brukade. Som vanligt är det mycket jag har målat (det mesta, faktiskt) som bara känns såååå oinspirerat och kackigt, eller som att det en gång fanns en tanke som bara bidde en vantetumme, eller som att jag inte har någon känsla för varken färg eller form.

Men så ibland blir det något som jag gillar, ibland utan att ha anledning ens. Och så kommer jag hem och Sam gillar något helt annat. Det är märkligt, det där.

Jag är glad.

Vem är du? Jag gillar dig.

Skog.

Jag tror jag ska måla om magdansösens ansikte, jag gillar inte minen/dragen/blicken. Och skogen är riktigt härlig live, men nu slår ljuset i plastfärgen så den ser blank och dassig ut. Men de här tre är i varje fall dem jag gillar bäst.

Idag i Aftonbladet Söndag är det dags för Carolina Gynning (igen) och en intervju som jag har gjort (igen). Den här gången pratar hon shopping, mode (och lite kropp också, förstås). Och så är det fina modebilder på härliga vårtoppar (även om Carolina kallar dem för “klänningar”)…

Så här gick det till när stylist Eva Löhpp (Löhp? Löpp?) fick på Carolina de alldeles för små vita jeans hon har på sig i modereportaget. Bakom kulisserna är livet inte alls lika flott som på tidningssidorna, kan jag säga. Gynning hade dessutom 40 graders feber.

Carolina låg ner medan Eva drog och DROG i gylfen. Byxorna skulle bara på!

Och när sedan bilden tas syns inte ett spår i Carolinas ansikte av att jeansen är två storlekar för små.

Fast det kändes säkert.

Skynda genast till en tidningskiosk och titta på de fina bilderna och läs Carolinas härliga öppenhet där hon pratar om att hon shoppar varje dag och tycker att hon har grymt snygga ben.

Jag kom in på reservplats på helgens kurs i kreativt måleri. Den heter något så flummigt som “Kreativt måleri – måla dina inre bilder” och inkluderar konkreta diskussioner om abstrakta saker, avslappning, inåutvändande av sig själv och uppgifter av ypen “Från frö till frukt”. Det är en alldeles utmärkt ursäkt för mig att koppla av den rationella hjärnhalvan och ösa på med färg och struktur inifrån. Avstressande. Kreativt. Nyttigt. Roligt.

Nu blir det fler tjocka små får. Eller var det en hund?