Kickis skrivklåda

Igår klädde jag på mig och drog iväg på stan för en massa möten och en intervju. Eftersom jag fortfarande kämpar för att gå 10000 steg om dagen, tog jag platta skor. Dessutom hade jag en kjol som går nedanför knäet, en längd som jag inte alls känner mig bekväm i och som “förkortar” benen men kjolen är så snygg att jag förlåter det. Allt kändes helt okej.

Tills jag fick se mig själv i en golv-till-tak-spegel på Zara. Kombinationen av platta skor och lång kjol gjorde att mina ben såg pyttekorta ut. Som om jag nästan inte hade någon underkropp alls, jag nådde knappt upp till trösklarna. “Snövit, Kicki och de sex andra dvärgarna.” Katastrof. I panik kastade jag mig in på närmsta skoaffär, som tyvärr råkade vara svindyra CC i Sturegallerian, och ryckte åt mig ett par höga klackar. Skönt att slippa känna sig som en lilleputt.

Lackpumps, 2499 kr, CC Skor.

Det var ju himla tur att jag tog pengar jag inte hade och shoppade mig något högklackat för sedan tog jag en after work med en tjej som också visade sig vara shoe-aholic och jag hade skämts ihjäl om jag hade suttit där med plattfot.

Igår skrattade jag gott åt allt roligt som händer på jobbet. Idag när jag vaknade, vaknande jag med dåliga tankar i huvudet istället. “Ingen tycker om mig”, “jag kommer aldrig att få ett jobb igen i hela mitt liv” och “jag kommer aldrig att ha råd att flytta” är tre vanliga teman. Idag är en ingen tycker om mig-dag. Funderade ett tag på att inte kliva upp överhuvudtaget, men lyckligtvis har jag en intervju inbokad 10.30, lunch inbokad 12.30 och ett par mail som absolut måste skickas iväg snarast, samt en artikel som kan bli klar idag om jag ligger i, så upp kom jag. Det är ju för väl att jag har jobbet – vad skulle jag annars göra av min existensiella ångest?

Ibland går humöret upp, ibland går det ner.

Jag älskar mitt jobb! Det händer något nytt hela tiden, jag hinner inte bli uttråkad. Som igår. Då fick jag prata avföringsprover med DNs kulturchef Maria Schottenius. Hur humor är inte det?

Har sett de två första avsnitten av Courteney Coxs TV-serie “Dirt”, som började gå på TV400 i helgen. Don’t hold your breath, säger jag bara.

Inga vidare intriger, alltför freakigt med en schizofren paparazzis verklighetsupplevelser och massor av sex utan att kännas sexigt. Det enda som är roligt är att se att Cox kan göra något annat än Vänner-Monica, Cox har till och med ändrat sin röst. Och det känns som att hela serien är uppfunnen för att hon ska få visa just sina skådespelarmöjligheter.

Och for the record så går det inte alls till så där på tidningsredaktioner, i alla fall inte i Sverige.

Missa inte att jag hädanefter finns på www.kickinorman.com (också) vilket förstås gör det lättare att komma ihåg adressen! (Särskilt Charlotta har ju klagat, vill jag minnas.)

Josephine Bornebusch är en snygg och rolig tjej som jag har träffat flera gånger i jobbet och flera gånger med gemensamma vänner, men aldrig med flit på egen hand privat. Så igår tyckte vi det var dags. Eftersom jag började om med Sex And The City-boxen förra helgen och hon kom hem från New York i veckan, tyckte vi att kvällens tema var givet.

Så vi klämde in oss på Pops makeupdemonstration på Åhléns City igår, och jag dammade av mina Choos.

Jossan får sig en blåtira.

Sedan tog vi en drink på terrassen på Fredsgatan 12.

Vi hann med två drinkar på Café Operas veranda också, innan jag, Jossan och Jimmy Choo hamnade på East. Min nya favoriträtt på East är papayasallad med bläckfisk. Vilken outsider!

Sedan fick vi dricka skumpa på Riche. Carolina Gynning var också där och Sofi Fahrman gick förbi utanför fönstret.

Sedan kom Jossans väninna Kim, som jag hade som etta på utelistan när jag gjorde den på Aftonbladet. Vi kallade henne för uteliste-Kim hela kvällen. Hon var väldigt trevlig. Särskilt med tanke på att jag har hävdat att hon inte kan prata.

Vad fan har jag gjort på det här jävla Itrim? Det är ju världens sämsta träning. Jag vet inte vad jag gör där men tränar gör jag då inte. För ikväll har jag spelat basketmatch i division 258 typ och jag kunde inte röra mig.

Jag. Hade. Ingen. Kondition.

Eller ännu värre: Jag. Kunde. Inte. Andas.

För att inte tala om: Jag. Höll. På. Att. Kräkas. I. Halvtid.

Visserligen var vi bara fem spelare så då får man ju aldrig vila, det blir lite som en och en halv timmes intervallträning, men jag har ju för fan tränat Itrim tre dagar i veckan i fyra månader nu, så jag borde ha stått mig bättre tycker jag.

Eller har jag kanske inte kört för fullt på Itrim? Jag tycker att jag har det, men det blir ju inte samma intensitet som när man slåss med någon om en boll. Kanske har jag inte gett järnet, helt enkelt. Skäms på mig…

Det var väldigt roligt hur som helst. Bollen satt inte direkt klistrad i nävarna, om jag säger så, men spelsinnet har inte försämrats lika drastiskt som fysiken. Jag såg till exempel skillnad på man-man och zon. Bara en sån sak.

Det sägs att man inte ska bry sig för mycket om vad andra tycker om en. Alla människor har vänner och fiender, någon som alla gillar är en person utan personlighet, och så vidare.
Och det ligger väl något i det.
Framför allt så är det väldigt energi- och tidskrävande att bli omtyckt av alla. Jag vet för jag har nämligen försökt.

Under mina första år i Stockholm och i mediasvängen var jag mer självutplånande än en dörrmatta. Jag ville absolut inte göra någon besviken, jag ville att alla skulle tycka att jag var generös och rolig och ödmjuk och hjälpsam och framför allt snäll, jag ville vara poppis bland exakt alla och jag fick då aldrig säga nej, bli arg eller protestera. Dessutom var jag själv tvungen att tycka om varenda jävel.

Inte nog med att jag blev helt slut (och utbränd) av att hela tiden slå knut på mig själv, jag lyckades dessutom inte speciellt bra. Från den här perionden finns det gott om folk som uppfattar mig som självupptagen, självisk, hänsynslös och manipulativ trots att jag försökte vara motsatsen i exakt allt jag gjorde.
Det är ganska uppenbart att det inte var så lyckat att satsa på att bli Årets Snällaste Människa. Det förstod jag själv också och la så småningom om taktiken och satte mer rimliga mål för mig själv. Typ att det räcker om dem jag själv gillar gillar mig tillbaka och att inte hålla med om jag inte verkligen håller med. Ett nej om dagen är dessutom bra för magen.

Så jag har mycket medvetet tränat om mig så att jag inte ska vara för snäll. Men i ett samtal med väninnor imorse slog det mig att motsatsen till snäll är mycket, mycket värre. Människor som fullständigt struntar i om de uppfattas som snälla eller inte, som skiter i hur de påverkar andra, som absolut inte har några som helst önskemål att bli sedda som vänliga. De är inte bara obehagliga utan också farliga.

Jag har själv råkat ut för en person som besitter ett så djupt självförakt att han innerst inne hela tiden väntar på att någon ska spotta på honom, misshandla honom, hata honom och kanske också barmhärtighetsavrätta honom. Han tycker själv att han är värdelös och beter sig så att alla andra ska hålla med. Om han ser en mötande lastbil på livets motorväg trycker han gasen i botten och viker i sista sekunden in på mötande vägbana. Sitter den sociala giljotinen uppspänd ser han till att lägga huvudet tillrätta därunder. Finns det något kring sig som han kan förstöra gör han det bara för att ännu en gång få bekräftat för sig själv att han är avskyvärd. Självklart blir han då en avskydd – med rätta, vill jag tillägga.

Han är kamikazemänniska. Jag gillar inte kamikazemänniskor. Och trodde dumt nog att ingen annan gjorde det heller. Men nu ser jag till min förvåning att andra kan skratta åt dessa typer och tycka att de är underhållande i allt sitt psykologiska dödsförakt, det kan till och med vara festligt att folk blir sårade på vägen, lite skit får man ju tåla. Slå till höger, slå till vänster, slå under bältet, och ångra inget. Vad skojigt det ser ut!

Men jag vet att de tar alldeles för många oskyldiga med sig när de störtar. Någon borde stoppa dem.

Det är ju inte ens säkert att de själva dör på slutet.

En gång i tiden myntade (tror jag) Anna Ehlén och Charlotta Flinkenberg uttrycket “danstelegram”. Ungefär som att skicka ett kyssogram, blommogram eller strippogram med den skillnanden att det är en dans som delas ut, en privat liten rörelseföreställning av alls icke erotisk art.

Idag tog jag en kaffe med en väninna och vi kom på att det också borde finnas ett slapogram, som i “bitchslap-ogram”, alltså att en rungande örfil delas ut. Som att hyra en torped fast med mindre dödlig utgång. Jag kan lätt komma på två personer som förtjänar varsitt slapogram och min väninna hade en hel lista.

Affärsidé.

På fredag kommer makeupmärket Pop att ha ett event på Åhléns City i Stockholm. Om man köper Pop-produkter för minst 300 kronor (och det är ju fort gjort!) så får man en Eyeglimmer på köpet. Eyeglimmer går annars inte att köpa i Sverige.

Du kan också få en makeup gjord på plats mellan klockan 12 och 18 på fredag. Ryktet säger att det är märkets grundare, Sara Strand, själv som kommer att stå bakom makeupppenslarna. Hon har jobbat som makeupartist sedan hon var 16 år gammal, bland annat för Vogue, och också startat märket Pixie tillsammans med sina systrar. I don’t know about you men jag ska då stå först i kön!