Kickis skrivklåda

1. Jag är helt röd och har soleksem.
Jag har aldrig haft soleksem förut. Jag brukar få vätskefyllda blåsor när jag får en överdos sol. Men nu soleksem, alltså. Fast jag ska inte gnälla för jag är mest brun, kommer bli snyggt till helgen.
2. Sahara Hotnights nya skiva är grymt bra.
Köp!
3. Mina föräldrar kommer imorgon.
Jag gillar mina föräldrar. Jag skulle gärna träffa dem oftare, och då i Stockholm. Av någon anledning tycker jag att de är lättare att umgås med på min hemmaplan.

Det finns vissa ord som är roligare att säga än andra. Strathisla (whiskysort) är väldigt skojigt. Överlag är många skotska whiskysorter roliga att säga: Drumguish. Glenfarclas. Det är något med bokstavsföljderna som ligger festligare än andra i munnen. Strathislas th följt av i rullar runt, rcl i Glenfarclas pirrar i tungan. Som ett lingvistiskt tivoli.
Och katoi (astiatiska she-males, tror jag, men jag inte är exakt säker på vad det är – en kultur? ett folkslag?). Kombinationen oi på slutet är rena käkgymnastiken. Lattjo!

Sedan finns det vissa ord som jag tvångsmässigt måste uttala på engelska, fast jag inte borde. Chardonnay säger jag schar-donn-äj. Guacamole säger jag gwacca-moe-ley. Som om det vore ord av engelskt ursprung, öhöm. Jag låter puckad men kan inte hjälpa det.

Det är mycket nu. Inte bara med boken (som ska vara klarklar på måndag nästa vecka) utan också med framtiden. Sam, USA, San Francisco, möjligheter att frilansa där, möjligheter att frilansa här, möjligheter att få skriva en bok till (för författare har lättare att röra på sig än journalister), möjligheter att ha dubbelt boende, vad kostar allt?, hur mycket behöver jag jobba för att må bra, lägenheter, andrahand, bostadsrätter, panik, panik, panik.

Så inatt vaknade jag klockan två, klockan tre, klockan halvfem, klockan halvsex och så klev jag upp vid sju. Inte kul. Oroande tecken på oro. Måste fixa.

Jag tänkte bara lyfta upp en kommentar på föregående inlägg som också gäller festfixarna av Ocean’s 13 för att bevisa att det inte bara är min väninna som är lite känslig vad det gäller undertoner:
“När jag hade osat till den GALA-inbjudan som kom i fint kuvert fick jag ett svar på e-post att de skulle kontakta mig om kontaktuppgifter för söndagens bevakning av galan. Jag svarade då att 1. Jag har blivit inbjuden till en gala-premiär. Jag hade inte tänkt att jobba. 2. Dessutom skulle det aldrig falla mig in att jobba en söndag. 3. Jag brukar drunkna i galainbjudningar och har aldrig varit med om något liknande. 4. Jag tänker därför inte komma på galapremiär.”

Detta kommer från Hannah, som har ett i Nöjessverige minst lika viktigt jobb som min andra väninna. Självklart att detta ett riktigt I-landsproblem, men faktum är också att eventbyrån i fråga går att jämföra med taxichaufförer som inte hittar och dessutom inte stänger av taxametern när de kör fel: Fel person på fel jobb.

Igår fick jag följa med en väninna på premiären av Ocean’s 13. Min väninna har ett Mycket Viktigt Jobb, i alla fall i nöjesvärlden. Av hänsyn till henne vill jag inte säga exakt vad men det har ungefär samma status som filmrecensent i en större TV-kanal. Du hajar.

Hon OSA:de till denna premiär och fick också ett mail tillbaka med att hon var välkommen (så klart). Men när dagarna gick och hennes biljetter aldrig kom, ringde hon upp eventbolaget och frågade om hon skulle göra något särskilt för att komma in på filmvisningen. Muppen på eventbolaget ställde sig då frågande till att hon skulle gå överhuvudtaget. Muppen tyckte att hon inte borde det.
”Men jag fick ju en inbjudan och har osat och fick trevligt svar från er”, sa min stackars väninnan förvirrat och olyckligt.
”Jaha, men de inbjudningarna skickar vi mest för att ni ska skriva om det, inte gå på filmen.”
Proffsigt.

Inte nog med att en person med min väninnas jobb automatiskt är mer än välkommen till ungefär alla biovisningar i hela världen, är man dessutom inbjuden så kan väl inte festarrangören ändra sig oavsett festens dignitet.

Vi fick gå till slut i alla fall. Och filmen? 3,5 av 5, säger jag, men se den ändå bara för att den är så snygg.

Idag ska vi ta pressbilder inför boksläppet. Det ska bli jättekul (fast lite jobbigt också, att posera när andra tittar på är inte min bästa gren). Så nu gäller det att vara extra fin. Jag förstår att det kanske inte spelar så stor roll hur man ser ut om man har skrivit lyrik, då räcker det med att vara svartvit, men min genre kräver att man ser trevlig ut.
Tyvärr förstår inte bokförlaget att de måste betala för en hår&makeupartist till mig.
“Du kan väl sminka dig själv?”
Nej, det kan jag inte. Jag kan sminka mig själv om jag ska gå på fest, men ska man plåta så behövs mer smink, annat smink och framför allt större hår, eftersom kameran inte bara lägger på tio kilo på kroppen utan också tar bort tio kilo från håret. Det är en bökig fotograferingsmagi, det där.
“Ingen makeupartist?” sa en väninna på tjejtidning. “Då förstår jag varför vi måste köpa författarporträtt hela tiden och aldrig kan använda förlagens pressbilder.”
Men förlaget är benhårda. De har aldrig betalat för en makeupartist tidigare så det här ska då inte bli första gången.

Fine. Jag har en skitstor finne på näsvingen, blödande munsår och hår oformligt som en pälsmössa. Jag betalar makeupartisten själv.

Jag känner mig som Samantha i avsnittet där hon ligger med mannen som bara har sex med modeller och kräver att han ska filma henne precis som han gör med modellerna. För får jag en makeupartist så är jag också modell. Eller hur var det nu?

… kan du läsa här:

http://www.shortcut.nu/default.ns?lngItemID=1042

Det är på Shortcut vi har träffats.

Med tanke på föregående inlägg vill jag påpeka att Sam är bra också. När jag igår försökte motivera mitt något impulsiva och inte så genomtänkta skoköp på kredit, var jag tvungen att först förklara varför det överhuvudtaget blev ett par skor. Han är ju kille, vilket inte bara innebär att matrestgeggiga tallrikar kan stå framme över natten utan också att han kanske inte alltid inser nödvändigheten i att köpa skor för tvåochetthalvttusen.

Så jag satte igång. Förklarade hur fel kjollängden är till mina ben (även om själva kjolen är fin) och chocken som jag upplevde när jag såg mitt plattfotade jag i golv-till-tak-spegeln på Zara.
“Och så, förstår du”, sa jag, “så ser jag benstumparna som sticker ut under kjofållen. De är som små, små vedträn. Plötsligt ser jag att jag har korta ben!”
“Var var den där spegeln någonstans?” fnyser Sam. “Lustiga Huset, eller?”

Jag menar, ibland går det minus, men ibland går det plus, det här med killar…

Min kille är allergisk mot “småplock”, den där aktiviteten som tydligen kvinnor är så bra på, när man i farten plockar ur diskstället, eller lägger saker på sin rätta plats, eller slänger skräp som ligger framme. Alltså att löpande småstäda så att bostaden hela tiden ser trevlig ut.

Imorse när jag kom upp stod fortfarande hans middagstallrik framme på bordet, komplett med intorkad lingonsylt och gamla smörrester. Och det hade varit en sak om han hade råkat somna med pannan i tallriken för att han var så himla trött, men efter att han har ätit klart (och lämnat tallriken stående framme) så har han hunnit sitta vid datorn och jobba en timme, så det var inte akut trötthet som orsakade ta-undan-efter-sig-förlamningen.

Ibland känns det som att bo med ett barn.

Jag fick ett mail från en väninna som jobbar på Svensk Damtidning:

“Min kollega Christel ska vara mammaledig från 1 juli och min chef letar
efter en duktig vikarie som kan ersätta henne (och jag söker en ny trevlig
bordsgranne). Det handlar om minst ett års vikariat. Du ska såklart vara
noggrann och nyfiken, men det viktigaste är att du är intresserad av att
träffa människor. Vi intervjuar artister, skådespelare, författare och
politiker. Ett viktigt inslag i tidningen är såklart de kungliga jobben och
det är en fördel om du är intresserad av prinsar och prinsessor.

Det är uppskattat att själv komma med förslag på intressanta
intervjupersoner och tycker man om att röra sig kring Stureplan och är bra
på att snappa upp små nyheter/skvaller så är ger det en guldstjärna.

Det är inget tvång att ha en journalistutbildning i ryggsäcken, även om det
naturligtvis ses som ett stort plus. Däremot måste man ha något eller några
års erfarenhet av veckotidning, månadspress, kvällstidning eller liknande.

Kontakta chefredaktör Karin Lennmor:
Svensk Damtidning
Att: Karin Lennmor
Box 27710
115 91 Stockholm

Eller maila helt enkelt in en ansökan på:
karin.lennmor@aller.se”

Både jag och väninnan vet att många journalister läser min blogg, så om du känner att detta är något för dig, hör av dig till Karin! SvDamtidning verkar vara ett väldigt trevligt ställe att jobba på.