Kickis skrivklåda

Jaha, nu är slutmanus hos redaktör och förläggare. Slutmanus betyder att jag sedan inte kan ändra mig, jag kan inte dra ifrån eller lägga till mer än eventuellt korr (korrektur). Och jag är så nervös. Ont i magen. Ångest. För tänk om den är dålig. Skitdålig.

De enda personer som har läst boken hittills är de som medverkar på ett eller annat sätt, till exempel genom att låna ut sitt namn, sina åsikter, sina repliker eller sina erfarenheter. Och bland dem har reaktionerna varit blandade.

En väninna fastnade så hårt i läsningen att hon missade att gå av på sin t-banestation. Det var väldigt uppmuntrande! En annan sa så här: “Jaaa… Det är ju väldigt mycket Kicki i alla fall.” Jag vet inte om det skulle vara en komplimang, men det sades med ett tonfall som om det inte var det.

Jag tror jag skiter i det här. Jag vill inte längre ge ut en bok.

Jag jobbar aldrig på helger, av ren självbevarelsedrift. Särskilt som gammal utbränd behöver jag den vilan. Men i söndags jobbade jag. Och igår gjorde jag ett styvt 16-timmarspass framför datorn. Gick och la mig klockan två. Andra människor klarar sig på några få timmars sömn men jag behöver snarare tio… Vilket inte hindrade mig från att börja jobba klockan åtta imorse igen efter bara fem timmar mellan lakanen.

Och nu är den klar! Bokfan! Jag tror att den är så klar att jag inte kommer att behöva ändra något mer i den!

Och nu: Lunch. Sömn. En god bok. Intensivrekreation, för jag har två frilansjobb som ska göras klara till på fredag. Men ändå: Lättnad!

Sedan jag (eller rättare sagt: en dietist) kom på att jag inte tål laktos (i större mängder) har livet blivit mycket roligare. När jag tar låglaktos- eller sojamjölk i kaffet kan jag dricka flera koppar om dagen, istället för endast en som tidigare. Undviker jag vanlig crème fraîche och grädde i maten så fiser jag mindre i soffan på kvällarna (till Sams stora förtjusning). Och jag kan äta glass utan att det händer en olycka! Jag trodde inte jag gillade glass men nu när jag slipper ont i magen och toaattacker så är ju glass jättegott! Oatleys är bäst, medan sojaglass smakar dammsugarpåse. Sias sorbeter är också mjum mjum.

Det är så enkelt – nästan alla produkter finns ju utan laktos nu. Till och med Drömyoggi och gräddfil (till dipp). Och Max-burgare! Dessutom håller låglaktosmjölk tre månader i kylen.
Det enda som saknas är Ben&Jerrys låglaktos.

Svensk Bokhandel är alltså en katalog där man kan läsa om böcker som kommer till hösten. Och vi som är debutanter får också en hel sida där vi får skriva vad vi vill. Där har jag försökt ge en bild av mediesvängen, där folk är sin visitkortstitel, genom att visa hur jag har varit mer eller mindre välkommen på festfixarfester beroende på mitt jobb. Min bok, som i övrigt är en romantisk komedi och en väninneroman, handlar också om jobb. Och om shopping, kärleksrelationer, otrogna skitstövlar, drinkar och skor. Det som är livet, alltså.

Texten till Svensk Bokhandel kan du läsa här.

Jag vill bara kommentera den lilla notisen i Aftonbladet: Det där med “inte så trevlig i festsammanhang” och “sämsta chef” kommer inte från mig. I festsammanhang är Bindefeld alltid trevlig mot dem som är inbjudna, vilket är exakt vad hans jobb går ut på. Precis som andra festfixare bjuder han dem som är aktuella med något eller har ett coolt jobb – vilket också är vad hans jobb går ut på. Jag tycker inte att han är en dålig människa (och vet inget om hans eventuella chefsskap eftersom jag inte har jobbat för honom).

Vad jag försöker göra med min raljanta text i katalogen Svensk Bokhandel är att berätta en (sann!) historia som beskriver mediesvängen på bästa sätt.

Jag ska snart lägga ut den här på bloggen så får du se själv!

“Micael Bindefeld har av tidningen chef utsetts till Sveriges sämsta chef. Han verkar inte alltid vara så trevlig i festsammanhang heller. Åtminstone inte om man ska tro journalisten Kicki Norman, som debuterar med “Väninnorna och Kung Carl” i höst på Albert Bonniers förlag. I nya numret av Svensk bokhandel ger hon en underhållande beskrivning av Bindefelds svassande och icke-svassande beroende på vilken anställning hon för tillfället har.” skriver Inga-Lill Mosander på sidan 26 i dagens Aftonbladet.

Jag är glad att jag uppfattas som underhållande, tack för det!

Har ägnat helgen åt att titta på första avsnitten av Ugly Betty. Det är mycket trösterikt att se att Eric Mabius som spelar Daniel Meade också har olika stora ögon när han skrattar. Han är ju snygg ändå, liksom. Så nu ska jag sluta noja över mina pressbilder.

Det kanske är därför han inte skrattar på bild?

I torsdags var jag på McD Fridhemsplan, som jag sedan tidigare vet har efterblivna anställda men jag var hungrig och hade bråttom så jag tyckte inte att jag hade något val.
“Hej! Jag undrar om det är laktos i er kycklingburgare. Och om det är laktos, till exempel i dressingen, kanske jag kan byta ut den.”
“????”
“Du kanske kan kolla om det är laktos i kycklingburgaren. För jag vill gärna ha den men är lite känslig för laktos.”
“?????”
“Laktos finns vanligen i mjölkprodukter men kan också finnas i till exempel vissa burgare. Om du inte vet vad laktos är kanske du kan fråga någon annan.”
Fram till kassan kommer en äldre kvinna (det vill säga äldre i McDonalds-år, det vill säga närmare 30).
“Vi har en innehållsförteckning här bak så jag ska kolla!”
“Tack, toppen!” säger jag och väntar i fem minuter innan den äldre kvinnan kommer tillbaka:
“Det finns glutenfritt bröd.”

Efter att tio minuters förklarade senare själv ha fått läsa innehållsförteckningen och inte blivit mycket klokare, sket jag i McD och åkte till Max istället.
“Hej, jag vill gärna ha er fiskburgare och undrar om jag kan få den laktosfri!”
“Javisst!”
Sedan visade det sig att kassatjejen på Max heller inte visste vad alla burgare innehöll men på Max klarar i alla fall personalen av att ta reda på saker de inte känner till på förhand. Och kan göra beställningarna utan laktos. Utan att blanda ihop det med gluten. Så jag fick en beställning som jag var nöjd med.

Jag älskar Max. Nu hoppas jag att Frasses letar sig söderut också. Deras parisare är grymma!

Nu har jag sett de ungefär 800 foton som togs på mig förra fredagen och som ska bli mina pressbilder. Mitt hår är sjukt snyggt, ljuset är sjukt snyggt… Det enda som inte är sjukt snyggt är jag.

Jag har gjort följande 10 upptäcker:
1. Mina ögon är olika stora.
2. Speciellt när jag ler eller skrattar.
3. Vilket jag gör hela tiden.
4. I alla fall på bild.
5. Och när mina ögon är väldigt olika stora ser jag skelögd ut.
6. Eller så är jag skelögd.
7. Jag har också så håriga armar att det ser ut som mansarmar.
8. Det är inget fel på lite mage.
9. Utom när man ska fotograferas.
10. Jag hatar att fotograferas.

Jag gjorde en spaning i går: I skärgården gäller det att klä sig fult för att visa att man hör hemma. Promenadvänliga TEVA-liknande sandaler, praktiska Fjällräven-liknande shorts och gärna en noppig fleecejacka på det. Då är du en infödd, tvättäkta, genuin öbo.

Precis samma kläder som i stan gör dig till turist.