Kickis skrivklåda

Malin Mellberg jobbar med PR på Operan.

Jurgita plåtas i Guldfoajén. Den är 28 meter lång. Jurgita endast en.

Sedan i vanliga foajén.

Jag springer på Operan för att få svar på frågor så att jag kan skriva scener till min roman. Och det enda som händer är att det kommer upp nya frågor.

• Varför är det ränder på scengolvet?
• Hur hal är mattan där?
• Dansarna har ett ljus längst bak i salongen som de kan “sikta” på vid piruetter. Vad heter det?
• Och vilken färg har det?
• Är det meningen att man ska behöva läsa programmet för att förstå handlingen, om man inte känner till handlingen sedan tidigare? Eller ska dansen i sig uttrycka alla komplexa vändningar tillräckligt tydligt?
• Vad är det som gnisslar mot golvet? Tåskorna eller de manliga dansarnas skor?
• Vid dansarnas ingång till scenen finns en chokladask. Är det verkligen någon som äter ur den?
• Vad har männen på fötterna (de dansar inte i tåskor)? Strumpor? Sockiplast?
• Kallas området utanför salongen verkligen för promenoir, som på ett kryssningsfartyg?
• Varför sitter man alltid i publiken bredvid en man som andas så tungt att han nästan överröstar orkestern? Har balettfans per definition polyper?

Jag måste snacka med Nadja igen. Och hon går inte att få tag på, för hon har sin premiär imorgon. (Två dansare delar på rollen som Esmeralda, jag såg Marie Lindqvist dansa ikväll.) Dessutom behöver jag promenera den väg som dansarna tar från logen till scenen, så jag ska tillbaka till Operan klockan 09.00 på måndag morgon.

En annan kul observation är att balettfans ofta är/tycker sig vara mycket sakkunniga. Hört på promenoiren i pausen: “Jadu, det var mycket lyft i alla fall.” “Väldigt enkel koreografi, måste jag säga.” Enkel koreografi? Jag skulle inte vilja dansa den, säger jag bara.

Hittade Lars Wallin i vimlet. Han var betydligt piffigare än jag!