Kickis skrivklåda

Jag tycker det är kul att kunna namn på växter och lavar. När jag var liten var jag ofta med på mammas växtfärgningskurser och lärde kursdeltagarna att leta reda på allt ifrån dvärgbjörk (inte så vanligt) till skvattram (myrpors, betydligt vanligare). Både ger, liksom lökskal, gul färg. Att jag sedan kan alla landskapsblommor är en annan sak.

Jag har kört skoter sedan jag var nio år. På den tiden var det lagligt. Allra roligaste skoterturen var en vår när jag och pappa var i hans hemby Gunnarn och körde på myrarna. Det var skare, några centimeter kallsnö ovanpå det och lagom bubbligt på myren, så skotern gick jävligt fort, fint och flög över guppen. Dessutom var det lagom kallt och sol. Fy fan vad det är roligt med skoter! Och snö. Det är roligt med snö! Jag som är uppvuxen med snö får ingen julkänsla alls utan.

Nu har jag julledigt, men jag har gjort tidsinställda inlägg – ett per dag – som ska roa dig som sitter framför datorn. Och inläggen handlar om mitt favoritämne: mig själv. Jag kallar dem för “little known fact” eftersom de handlar om saker du inte visste om mig.

Här kommer det första: Jag har ett allsvenskt guld i basket från 1993. På den tiden var allsvenskan näst högsta divisionen. Visserligen satt jag mest på bänken, men damn vad jag tränade! Det bästa med att elitträna är att man kan äta hur mycket som helst. Jag käkade två middagar per kväll – före och efter träning – och dessutom ofta en påse chips på det. Och var två storlekar mindre än idag. Ungefär 1000 timmar tränade jag 1993, inklusive gymträning och läger. 1000 timmar!

Nu för tiden tränar jag 1000 timmar framför tv:n.

I onsdags fick vi en flaska champagne med skoteroverall i värdinnegåva av vänner. Det passar bra dit vi ska.

Jag längtar ihjäl mig efter mina föräldrar! (Även om jag sedan när jag väl träffar dem tycker att de är ab-so-lut hopplösa efter en dag eller två.) Jag hade sett mycket fram emot denna jul när jag, Sam och Sams föräldrar skulle åka till Umeå och fira jul med mina föräldrar och mammas katter. Tyvärr har Sams pappa blivit dålig och har legat på sjukhus i några dagar så alla planer är omkullkastade. Det verkar inte vara någon fara med honom, men han måste stanna på sjukhus tills någon läkare kommer på varför hans högerben inte fungerar som det ska. Och det kan ta tid, med tanke på den oerhört kompetenta sjukvården i Gävle. När Åke hade frågat syrrorna vad det var för piller kan fick att äta på morgonen, svarade de bara att pillren var bra för honom och att han skulle ta dem. Informativt, va? När till slut Sams mamma, f.d. syrra själv, kom dit och redde ut saker och ting visade det sig att syrrorna på plats hade tryckt i Åke sömntabletter. På morgonen. De visste nämligen inte själva vad det var för medicin och då kan, tja, misstag uppstå. Vi är med tanke på detta glada om vi får hem Åke levande.

Hur som. Nu drar jag och Sam till Gävle för mini-jul och framåt nästa vecka fortsätter vi som planerat längre norrut. Vi ska hämta katt i mammas hus i Holm och lämna julklappar hos släkten i Sundsvall och så småningom hamna i Umeå. Där finns det fortfarande snö, vilket för mig känns som en förutsättning för en riktigt jul. Jular utan snö känns som ett skämt. Tråkigt bara att inte alla i vår “klan” är pigga och friska sp vi måste splittra oss i jul. Hoppas att du får det härligt med din familj nästa vecka, och att ni alla mår bra! God jul!

I februari kommer MAC med nya färger, denna gång inspirerad av blondiner, brunetter och rödhåriga! Själv föll jag pladask för lip glass i färgen Strawberry Blonde. Jag känner att vi skulle kunna ha mycket roligt i sommar! MAC säljs på NK, om du känner dig shoppingsugen.

Lip glass i Strawberry Blonde, 170 kr, MAC.

10 hel&halvfulla påsar.

Jag skriver ju inte bara skönhet, men när jag gör det jobbar jag ungefär så här:
Mitt jobb består av 1) att sätta ihop bra och intressanta mixar av produkter till plåtningar och 2) att skriva vidhängande texter.
När jag väljer produkter ska de så klart vara bra, dessutom bör många av dem – men inte alla – vara nyheter. Det är också bra om i alla fall en produkt per tidningssida har en form som blir bra att dra upp stor i en layout och/eller ser extra lyxig ut, till exempel en star product (lyxmärkenas one-shots) eller en fin crèmeburk. Dessutom vill jag ha en blandning mellan billigt-dyrt och mellan hår-hud-naglar-makeup. I texterna vill jag ha någon information utöver “nu finns den här i butik”. Dessutom ska språket kännas både lätt och glamouröst.

De senaste två veckorna har jag satt ihop åtta sidor kunglig/lyxig mix till Svensk Damtidning (v. 7-10) och sex sidor hår/hud/makeup till ToppHälsa (nr 3-4). Då ser jag till att jag får alla produkter som ska fotograferas till min arbetsplats. Detta är lättare sagt än gjort, för post försvinner, budfirmor kör fel och produktchefer glömmer ibland bort att skicka produkter till journalister. När de kommer, ska produkterna hållas isär, så det blir enkelt för fotografen och i förlängningen den som gör layouten att hålla ordning på alla bilder. Jag sorterar alla hårinpackningar, beauty-one-shots, handcrèmer, kroppsscrubs, läppglans ochsåvidare i olika kassar för ivägbudning till studio. När de har skickats mailar jag texterna och sedan kan jag pusta ut, förutsatt att jag har varit noggrann och verkligen fått med alla produkter. Det brukar jag vara. Ibland åker jag också själv till fotograf och hjälper honom att ställa upp produkter för fotografering.

Förvånansvärt mycket energi går åt till att vara organiserad. Jag längtar efter – men har inte råd med en – assistent. Då skulle jag kunna ägna mig åt att bara skriva, skriva, skriva!

Men jag klagar inte! Skönhetsprodukter är så glamouröst att jag känner mig helt prinsessig när jag jobbar. Jag hjärta mitt jobb. Hur många kan säga det?

Mitt arbetsrumsgolv.

Vårlooker från Guerlain, YSL, Dior, Clarins, MAC och Estée Lauder ska testas. Buhu, stackars mig. Inte. Ibland är mitt jobb för härligt! Jag Luther har svårt för att unna mig att sminka mig på arbetstid, men de få dagar jag klarar av det är riktiga oh happy days.

2 par breda örringar, 80 kr på Accessora.

När jag ändå var på Accessora igår råkade jag köpa ett par örhängen. Åkej, två par då. Fast för superpris, bara 80 kronor för båda paren! Vill du också shoppa? Leta på Accessora på bijouterimärket Ms Bijoux och se om du hittar “Creol stripes örhängen 2-pack”. Jag tror på örhängen. Det har varit armringar och halsband som har gällt sedan innan jag slutade på Vecko-Revyn 2005, så snart gör örhängena en come-back. 

När vissa glada bloggläsare hörde om min beautybazaar fick jag förfrågan om att sälja min “överblivna” beauty, vilket jag så klart gärna gör. En del har då tagit för givet att jag kan skicka saker med post, men jag har inte möjlighet att ha den typen av distribution. Jag är nöjd att jag lyckas ha någon typ av hemmaförsäljning alls, det är inte helt lätt att hålla igång och beautybutik “på sidan av”, om än bara under några veckor. Då har vissa personer som har bett mig lägga undan skönhetsprodukter slutat höra av sig. Inte ett “oj, jag missförstod, jag orkar inte åka hem till dig för att köpa löjligt billig skönhet” utan bara – ingenting. Så här har jag suttit med små packade kassar och väntat. Det gäller dessutom produkter som någon annan eftersläntrare kan ha varit intresserad av. Det tycker jag är oartigt. Fegt. Taskigt.

Vill man prompt ha skönheten hem i brevlådan, då kan man köpa den på någon av de utmärkta skönhetssajterna och betala fullt pris och frakt för det.

Nu till dig som faktiskt har fullföljt dina köp: Beautybazaaren har betalat för en hund på Hundstallet i över en månad (jag hoppas det är Trixie, hon har varit på Hundstallet väldigt länge nu). Vi har gett 200 spänn till Världens barn. Dessutom har jag skänkt tre kassar med beautyprodukter till Alla kvinnors hus. Tack och god jul!

God jul, Trixie!

Zzzzzz…

01.23.
Inte nu – men nu! Nu ska jag sluta jobba!
Jag vet att jag sa det för en timme sedan, och menade det. Men…

Det här är en deja vu.
Så här var det hela tiden när jag var chefredaktör för SOLO. Det fanns alltid något att göra och det var omöjligt att gå hem. Jag slutade sällan jobba före två på natten. Då berodde det på att hela redaktionen bestod av fyra personer, nu beror det på att jag tar julledigt från fredag.

Det här är en deja vu.
Så här var det hela tiden när jag var chefredaktör för SOLO. Det fanns alltid något att göra och det var omöjligt att gå hem. Jag slutade sällan jobba före två på natten. Då berodde det på att hela redaktionen bestod av fyra personer, nu beror det på att jag tar julledigt från fredag.

Det roliga med att jobba så här sent är att även dåliga skämt blir skojiga.