Kickis skrivklåda

Så här är det idag i modette-panelen, där vi pratar om årets snackisar och nästa års trender.

Jag är kanske inte Zlatans största fan direkt, eftersom jag tycker att framställer sig själv som störig och arrogant, vilket är störigt och arrogant. Alla väninnor, däremot, tycker han är störtsexig. Och när jag såg den här bilden börjar jag tveka:

Oj! Zlatan är glad på bild!

Scanpix måste tjäna multum på bilden och då inte bara för att Helena Seger är gravid igen…

Det verkar som att man får en helt ny tidsuppfattning när man kommer i en viss ålder. Fick följande sms från väninna, som så sent som igår berättade att hon kommit överens med sina föräldrar om att de behövde åka hemifrån vid femtiden på morgonen för att hinna fram och vara barnvakt klockan tio:
“Mina föräldrar dök just upp här. De åkte hemifrån 04.20 för säkerhets skull.”
Mitt svar:
“Kul. Sams föräldrar gick härifrån 10.15 för att hinna med den 20 minuter långa promenaden till T-centralen innan tåget går klockan 11.30.”

Jag vet folk som klagar på att de får så många julgrupper. Ofta brukar man få julgrupper när man har ett jobb. Folk som också har ett jobb, men på ett annat företag som tjänar på att smöra för mitt företag, brukar skicka såna till en då.

Den här raringen kostar 235 spänn hos Interflora.

Ingen tjänar på att smöra för mig. Jag har två julgrupper och de har jag fått köpa själv. Jag som äääääälskar julgrupper! Helst skulle jag ha flera i varje rum och fylla alla tomma ytor med rött, grönt, tomtar, mossa, julstjärnor, hyacinter, amaryllisar och gärna lite glitter också, tack så mycket. Helst i en liten röd korg (eller genuint lantlig zinkhink, eller möjligen bondsk träbytta).
Julgrupper är julgalningens salt.

Om det finns några tomtegubbar som vill slå i glasen ikväll så har Kung Carl bartömning. Alltså: Billig sprit på baren på Hotell Kung Carl, mitt emot Spy Bar på Birger Jarlsgatan.

Idag kan jag läsas som gästkrönikör i Metro (här), eller som varje fredag den här månaden: I modettes modepanel (här).

Vi såg den igår, den är fantastisk: Monsters Inc blir min julfilm 2007. Går hem hos både stora och små, full av värme och humor, och hjälten har päls. Vad mer kan man begära?

Julfilmstoppen 2007
1. Monsters Inc
2. Fanny & Alexander
3. Love Actually
4. Sällskapsresan eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten?
5. Sagan om ringen-trilogin

Tips på fler?

I QX, som citeras av Aftonbladet, går nu Alcazar-Andreas ut och berättar att han har hiv.

Modigt och bra. Ungefär den enda kändisen ever som vågar berätta (även om han säkert inte är den enda som lever med sjukdomen). Det avdramatiserar hiv som är nog dramatisk i sig själv.

Men en passage i texten ger mig ont i magen:
“Han valde att vänta med att berätta för sin nuvarande sambo Mattias, tänkte ”vem vill vara ihop med någon som har hiv?”.”
Jag menar: hur länge då? Tills efter de hade haft sex, eller?
Hoppas inte.

Bild från Andreas egen sajt (som du hittar här).

Det var länge sedan jag skrev en riktig, rak krönika, som inte hade något annat innehållsmässigt syfte än att vara en krönika. 2003, tror jag det var, i den numer nedlagda fredagsbilagan Puls.

Men nu har det funnits anledning igen. Och jag märker hur mycket som har hänt på bara fyra år.

1. Jag har större förväntningar på min omgivning. Om vad jag än tänker “det här kan man ju skriva om”, tänker jag också i nästa sekund “men det fattar ju folk själva”.
2. Jag har högre krav på mig själv. Tidigare tyckte jag att allt kändes fiffigt och kul, nu känns det lätt som att “det här har jag ju redan skrivit, nämligen 2002″ eller “det här har någon annan skrivit, nämligen 2002″.
3. Det har skrivits mer. För fyra år sedan fanns det inte så många tjejer som skrev roligt i omlopp, nu finns Ann Söderlund, Malin Wollin och så hundra bloggare också (som Lisa och Sonja).

Men nu tror jag att jag har kommit på något nytt, något i alla fall inte jag läst hundra gånger tidigare.
Jag återkommer.

Det är mycket att göra på jobbet nu men jag klagar inte!

Efter att ha varit författare på deltid i över ett år är sparkontona tömda och alla pengar slut, så ju mer jag jobbar desto mer kan jag kanske börja betala räkningarna snart istället för att förlita mig på min generösa pojkvän… Sam har faktiskt investerat ännu mer pengar i boken än vad förlaget har gjort. För trots att man som författare får betalt för manus (och mer senare om det säljer mycket) så har jag gått back varje månad jag har skrivit.
Så här fattig har jag inte varit sedan innan jag fick mitt första jobb.

Så jag klagar inte när jag jobbar fredagkvällar, söndagkvällar och ibland på lördagarna också (förutom vanliga veckodagar). Jag har dessutom den stora turen att ha så pass många redaktörer som gillar mig att jag faktiskt får göra roliga jobb dessutom – det är få förunnat!

Undrar när jag har råd att sätta igång med nästa bok…