Kickis skrivklåda

Det här är ett sådant vansinnigt utbrott av smaklöshet att jag måste berätta hur illa innemänniskor i den vackra världen faktiskt bär sig åt: utan hut.

En bekant jobbar extra på ett mycket flott hotell i Stockholm, med en mycket flott bar. När personalen en kväll ska bomma igen, hör de ljud från trappen som leder upp till rummen.
En närmare koll visar att det ligger en dam i nämnda trapp.
Med kjolen över huvudet.
Utan trosor.
Och placerad med huvudet mitt i hennes blottlagda skrev ligger en medelålders mycket välkänd skådespelare och… utför en rundsmörjning av hennes underrede, kan man säga. Du fattar.

Inte nog med att det är dålig smak av det frivola paret att inte kunna masa sig därifrån (kanske bara uppför trappen, där det fanns flera lediga hotellrum att ta in på?). Skådespelaren i fråga är sedan många år tillbaka extremt stadgad med en helt annan dam.

Illa. Jag mår illa.

Trots visst gnäll från min sida vad det gäller mitt förlag, tycker jag att det är mest ett bra förlag! Själva bokarbetet har funkat jättebra, med feedback på innehåll, redigering och emotionellt stöd. Min redaktör Ulrika Åkerblom och förläggare Åsa Selling är toppen.
Det är också tack vare förlaget som mitt bokomslag är så fint för det var Åsas idé att låta formgivare Eva Lindeberg göra omslaget.

Sedan att jag får göra PR och släppfest själv, samt betala hår&make för pressbilderna, är tydligen vanligt i just bokbranschen.

Jag ser hustrumisshandlat ut: Jag har ett femkronestort, dagsfärskt blåmärke på vänster överarm och två små på underarmen. På höger arm har jag ett femkronestort samt ett enkronestort på utsidan av biceps.

Basket ger blåmärken. Speciellt på träning där vi spelar mot mitt eget lag, där de flesta har dålig kondis, kommer efter med fötterna och slänger ut en armbåge eller knytnäve för att stoppa. (For the record: jag gör likadant själv.)

Jag vågar inte gå i kortärmat.

Jag tycker själv att jag är ganska bra på att laga mat. Utom när det kommer till potatismos. Det är något magiskt med potatismos som gör att varken jag eller Sam brukar få till det. Kanske beror det på att vi båda är både stressade och lata och hoppar över alla varianter som innebär antingen potatispress eller varm mjölk.

Förra veckan lagade till exempel Sam korv och potatisklister, medan jag i måndags bjöd på potatissoppa med fiskpinnar och remouladsås.

Men igår fick jag till det! Tricket är att inte använda något potatisvatten alls, när du mosar på mandelpotatis, då den sorten är väldigt “lös” i sig själv.

Nu ska vi äta mandelpotatismos varje dag för det är faktiskt världens godaste maträtt. Ikväll tror jag att jag ska laga moset med färskost i. Eller västerbotten. Eller persilja kanske? Hm… Återkommer.

Har du liksom jag problem att få ögonskuggan att sitta kvar hela dagen? Försvinner den utan att du vet hur lagom till eftermiddagsfikat? Då kan jag rekommendera en ögonskuggeprimer från lilla märket Art Deco, som du applicerar innan ögonskuggan. Sedan sitter sminket som berget. Håller nästan en basketträning också, om nu det skulle vara önskvärt.

Eyeshadow base från Art Deco, 118 kr.

Ryktet säger att amelias skönhetsredaktör Linnea Öst är ett fan, och hon kan smink!

Burken räcker väldigt länge.

Vill du veta var du kan köpa Art Deco kan du se det här.

Snubblade just över en krönika i Dagens media där Cecilia Beckroth, nämndeman för Folkpartiet, är upprörd över amatörnivån hos vissa journalister som blir utsända för att bevaka olika rättegångar. De kan tydligen varken uttrycka sig självständigt eller kalla folk vid deras rätta namn.

När jag läser Cecilia Beckroths text blir jag upprörd över amatörnivån hos Dagens Medias krönikörer. De kan tydligen varken meningsbyggnad eller lägga fram en poäng på fullt begripligt sätt.

Carola var glad och hade en jämn tandrad, om någon undrar.

Hälsade på idag i Rickard Engfors och Karin Törnbloms nya lokaler. När jag närmade mig såg jag att en fet, hundra meter lång, krämvit Chrysler stod parkerad utanför, rakt framför ett par dubbeldörrar med skylten “Parkering förbjuden. Utfart hela dygnet”. Lyset var på, en halvtorr nektarin låg på instrumentbrädan.
“Jävla gubbe till att parkera som ett pucko”, tänkte jag.

När jag och Karin kom tillbaka från vår lunch en timme senare stod gubbens vräkiga åk fortfarande framför garagedörrarna med lyset på.

Det visade sig att det var fröken Carola Häggkvist, som var inne hos Rickard och provade “Jul i Betlehem även år 2008″-kaftaner, som var den jävla gubben.

Och plötsligt tyckte jag det var lite coolt att ha en sån översvallande kärra.

Jag hatar att skylla ifrån mig men det är fortfarande mitt webbhotells fel att bloggen inte funkar. Nu, äntligen, kan jag logga in. Det har jag inte kunnat sedan i fredags, när bloggen fungerade – i två timmar. Sam försöker fixa, God bless his little computer geek heart. Till dess verkar det som att mina bloggmöjligheter kommer och går.

Just nu är jag här. Och sedan vi sågs senast har följande hänt:
1. Jag är själv festfixare för min boksläppsfest eftersom förlaget, jag citerar, “inte kan se att en fest ger ökad bokförsäljning.” Att andra branscher tror att en PR-fest ökar försäljningen beror på att alla andra branscher skiljer sig från bokbranschen. Och att andra bokförlag gör släppfester beror på att deras PR-chefer inte begriper bättre.
2. Inget vinföretag vill sponsra min bokfest. Men ett företag erbjöd sig donera EN flaska vin: “Vad jag kan göra är att ge dig ett varuprov som du skulle kunna använda som display om det skulle vara till någon hjälp.” Detta gentila erbjudande kom inte från en prao utan från marknadschefen.
3. Det blir grymma goodiebags. Grymma. Bara min favoritgrejer, mjam mjam.

Så, för att sammanfatta – lite upp, lite ner.

När mina väninnor får barn brukar de få en fin present. Kanske ett litet plagg från min favorit Petit Bateau, eller en Dior-babysak från franska favoritaffären Baby Tuileries (där också Suri Cruise shoppar).
Men när BFF Ingrid nu ska ha barn köpte jag något mindre… hm, babyorienterat: Sex & The City-boxen i en makeupväska. När hon fick den i fredags blev hon så glad att hon började gråta (hon är gravid!). Tanken var att den skulle roa henne fram till dess att kidset tittade ut den 8 oktober.

Sex säsonger S&TC, 999 kr, Videomix.

Men tji fick jag. Imorse pluppade bebben ut, fyra dagar för tidigt. En sån rackare! Ingrid hann väl knappt igenom säsong tre.