Kickis skrivklåda

Salong K har gjort sig av med sin mest namnkunniga medarbetare.
Och före detta chefredaktör Åsa Mattsson skräder inte orden: “Jag är bränd av mina kontakter med krämare” (läs hela intervjun här).
Jag säger ju att Åsa är smart och rolig.

Hon säger också:
“Allt är inte bara andras fel. Jag kunde ha varit bättre som chef också. Jag borde också ha stått upp bättre för de kvinnliga medarbetare som tidigare kastades ut från projektet.”
Damn right! säger jag om den saken, jag som är en av “de kvinnliga medarbetare som tidigare kastades ut från projektet”.

För att gjuta olja på vågorna vill jag ändå säga att jag hoppas att alla inblandade har lärt sig något av det som hänt. Jag själv, till exempel, har lärt mig att jag fortfarande trots allt är för naiv. Jag tror fortfarande att människor är vad de utger sig för att vara. Ha!

Dessutom har jag lärt mig att om någon säger att något ska hållas hemligt, till exempel en budget, betyder det sannolikt att det som ska hållas hemligt inte är bra.

Aftonbladet gör en idiotisk story på att TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad “hånglar” med toppmoderat. Resumé hänger på.

Så jävla korkat. Jag känner nämnde Pihlblad. Han skulle aldrig, aldrig göra något så oprofessionellt! Han vågar inte ens prata politik i de mesta privata sammanhang av rädsla för att råka säga något komprometterande. Han tar sitt jobb på större allvar än alla oss andra tillsammans. Vem som helst som vet något om honom vet att Aftonbladet kokar soppa på spik och att detta är en kandidat till Årets Dumnyhet 2007. Inte konstigt att reportern som skrev artikeln bad om ursäkt (läs här) redan innan den publicerades.

Jag blir så förbannad på folk som säger att de känner sig “lite utbrända”. De känner sig “lite utbrända” när de är trötta, tar en sjukdag, kanske har lite yrsel eller känner sig låga under en period.

Tro mig, har du varit utbränd, då har du inte varit “lite” utbränd. Är du utbränd så är du det, och du vet om det. Du orkar du ingenting, du kan inte ens rationalisera över det och du tror att det aldrig ska gå över. Ofta är du deprimerad, rädd för det mesta och sjukligt trött – länge.

Visst finns det personliga skillnader. Jag, till exempel, kunde inte ta in två stimuli samtidigt – när telefonen ringde var jag tvungen att till och med stänga av bilden på TV:n. Jag låg hemma med neddragna persienner, för dagsljuset var för starkt och jag var för yr för att resa mig. Jag var rädd för ljud, ljus, mig själv och alla jag kände. I tre veckor. Sedan blev det successivt bättre och efter ett och ett halvt år jobbade jag heltid igen. Efter terapi och med smartare val har jag kunnat jobba heltid (ofta dryg heltid) i flera år nu. Dessutom hinner jag måla, spela basket och ha ett over-all fantastiskt liv med både familj och vänner.

Andra har andra symptom, har jag förstått. Men ingen som har varit utbränd säger att de är “lite” utbrända för det är man inte.

Känner du dig utmattad; trött; låg; nere; deppig? Säg det istället.

Man kan vara “lite utbränd” lika lite som man kan vara “lite gravid”.

“Sexistiskt slask” säger City. “Detaljrik, diskuterande och fylld med mediaskvaller”, säger Glamour och ger den fyra av fem i betyg.
Nu kan du och dina väninnor bilda er en egen uppfattning om “Väninnorna och Kung Carl”: Läs första kapitlet här.

Så här skriver en väninna som är feminist på riktigt apropå Citys sågning:
“(Det här är en kvinnlig recensent) som har anammat en manlig norm för vad som är god litteratur, och gör alltför att platsa i ett lag de aldrig kommer att platsa i. Se på den där tjejen som på en hangaround till en mcgäng, så fattar du psykologin. Tyvärr är väldigt många feminister pappas flickor som föraktar allt som har med modern och feminitet att göra, allt som har med kvinnor att göra. De vill bara vara med dem som är något värda, män. Jag vet för jag har kämpat med sånt själv. Det kompliceras givetvis av att det också finns en exploatering av det kvinnliga, kvinnor har ju tgillåtits existera i det offentliga rummet endast som konsumenter. Den kvinnliga konsumenten nbetraktas därför av många feminister som uttryck för underordning. Inte för at jag tror att hon skulle kunna få just den analysen ut sig.”

Nu glädjer vi oss åt något fint istället! Intervju med mig i DV, en intervju som poängterar bokens väninnetema:

ELLE:s Jessica Gedin har en traditionell approach till chick lit som genre och sågar min bok här:

Kickis kommentar: Även om jag inte håller med så förstår jag i alla fall vad Gedin tycker (till skillnad från Citys slaskhink). Gedin tycker att mitt språk är pilsnerfilm, – jag själv tycker det är skojigt – och man får tycka olika. Jessica Gedin kritiserar också att just hon själv inte kan känna igen sig i chick lit. Det hade jag kunnat upplysa henne på förhand om att hon inte skulle göra. För övrigt är “vuxenbolibompa” ett alldeles utmärkt ord som jag har lånat av alldeles utmärkta komikern Magnus Betnér.

Jag kan inte svära på att min kinesolog (som också är massageterapeut och kan akupunktur och “knäcka” ryggar) är världens bästa, men nog fan är han bra.

Fall 1: Kvinna, 33, onda knän trots 60 timmar hos sjukgymnast. Kronisk “gamnacke”/skrivbordsnacke med värk. Återkommande ryggskott. Vägrar nålar. Efter 10 gånger hos kinesolog: Spelar basket igen, inga onda knän, inte ont i nacken, fortfarande lite ont i ryggen (men det blir nog bra det med). Behöver fortsatta behandlingar.

Fall 2: Kvinna, 32, ont i hälsena och knä (på olika ben). Spelar basket på en cocktail av Voltaren och Ipren. Efter två gånger hos kinesolog: Kan sitta ner på huk utan att trilla baklänges för första gången på två år (har tidigare varit för stel). Tränar utan knark. Fortsätter behandling.

Fall 3: Kvinna, 64. Ont i knä. Läkare rekommenderar kortisonspruta, kvinna vägrar. Får remiss till magnetröntgen. Efter en gång hos kinesolog: Inte ont i knä. Ska göra ett – ett! – “återbesök” hos sin lokala massageterapeut. Gör stretchövningar varje dag.

Jag menar, visst gör det ont ibland. Eller kittlas. Men jämfört med att ha ont jämt… Valet är lätt. Dessutom tänker jag inte bli invalid och kutryggig när jag blir gammal och då måste jag “låsa upp” ryggen ibland.

Utan kinesolog – ingen basket. Utan kinesolog – dåligt knä. För att inte tala om ryggen!

Jag hjärta kinesologen.

Jag har ingen aning om vad Ebba von Sydow förmodas ha gjort eller inte gjort, men låter det inte orättvist att porta någon i tio år? Rätt att göra så – javisst. Skäl att göra så – ?