Kickis skrivklåda

Nu sitter jag med mina “tack till” i boken. Jag kommer säkert att glömma någon skitviktig.

Jag känner att jag gärna skulle freaka ur och börja babbla “tack Chez Jean-Yves för att du importerar mini-macarons med päron- och chokladsmak”. Eller “jag vill tacka Gud för mina vänner och mitt bokkontrakt”. Det är något med tacklistan som startar prettot inom mig.

Var på Ann Söderlunds boksläpp igår. Eftersom jag är rädd för folk jag inte känner satt jag och Helene “Aftonbladets Bonus-sidor” Arkhem och Unni Drougge och kacklade i ett hörn. (Det karriärsmarta vore förstås att glida runt och proffsmingla, jag vet. Men sån är inte jag. Jag gillar dem jag gillar, och jag vill vara med dem jag gillar.)

Unni Drougge, jag, Helene Arkhem.

Torsdag klockan 21.20:

(Det är liiiite disk i hon, med berget från igår är borta. Det står nu rent och fint i diskstället.)

Min fina väninna Ingrid var här på lunchen. Hon ska låna min silver-Gucci till ett bröllop i helgen.

Och medan vi åt så hann vi se ett avsnitt av Sex & The City (det där Carrie sitter som domare i en sexigaste brandmannen-tävling på Staten Island). Hur lyxigt är det inte att hinna se SATC på lunchen?

Nu går modetidningen Modette i graven (läs här). När första numret kom hade jag en omröstning om hur du, kära bloggläsare, kände för ännu en modetidning. “Jag är trött på modetidningar och alla självutnämnda fashionistas”, var det svar som du valde. Så då kanske det inte är så konstigt att tidningen läggs ner. Men sajten lever kvar!

Tänk på att du kan lägga till ett eget svarsalternativ här!

Igår klockan 14.50:
Sam: “När kommer du hem?”
Jag: “Vid fem ungefär och då gör jag mat innan jag drar igen.”
Sam: “Då diskar jag innan dess.”

Igår klockan 17.15:

Igår klockan 17.40:
Jag: “Jag ids inte göra någon mat för jag vill inte ställa mig och diska innan jag börjar böka med det. Jag har skitbråttom och har inte tid att diska.”
Sam: “Förlåt, telefonmötet tog längre tid än tänkt.”
Jag: “Nu drar jag igen. Jag käkar när jag kommer hem till Project Runway. Jag gör mat då istället.”

Klockan 21.15:

Idag klockan 09.05, Sam på möten till klockan 17.00:

Åt frukost med sötaste Sofi Fahrman i måndags och blev tipsad om Lancômes one-shot Baume Baiser (“pussbalsam”). Först hittade jag det inte utan fick besked om att “det är slut i hela stan”, men sedan upplyste mig Lancômes pressperson Caroline Prag om att det går att hitta, men inte på de största ställena utan hellre på Åhléns– och Kicks-butiker utanför Stockholm exaktaste city.
Jag behövde inte gå särskilt långt. Hittade mitt på Åhléns Odeplan.

Baume baiser, 200 kr, Lancôme/Åhléns.

Det är för all del inte det bästa glanset eller balsamet, men det doftar marshmallow/ros och förpackningen är jättesöt!

Först var jag bara nervös. Det var skitjobbigt att knuffas och trängas och balansera en tung tallrik i ena näven samtidigt som jag skulle klämma fast en kuvertväska under armen. Och ingen kände jag och en stor skäggfarbror röt “försök trampa ner mig om du kan!” när jag försökte ta mig förbi till en tom fläck på golvet bakom honom.

Men sedan hittade jag Ann Söderlund och Hannah Rosander (Widell igen?) och jag och Tove hittade också vår gamla klasskompis Per Johnsson, så sedan blev det kul i alla fall!

Per Johnsson, som har skrivit en bok med en äventyrare som heter nåt i stil med “7 berg på 7 minuter”. Tove Oscarsson-Henckel, som har en egen tidning som heter Tove.

Hannah Widell, Ann Söderlund, min förläggare Åsa Selling, Tove.

Fotograf Kjell B Persson, Denise Rudberg, jag.

Jag är inte säker men jag tror att Nanok friade till Ann igår. På sms. Därav glädjen.

Jag och Hannah, alltid the life of the party. Hannah, alltså.

Japp, då var det snart Manilla-dags. Jag ska äta snittar, dricka gratisvin och visa upp en urringning som tar totalt fokus från min modesta författargärning.

Normala vingel brukar börja 19.00 si sådär. Detta börjar 17.00.
Författare har väl inga liv, antar jag.
Eller är mycket törstiga.
Och det är inte det värsta. Jag har hört att vissa gäster brukar komma 16.40, för säkerhets skull.
Författare har väl inga liv, antar jag.
Eller är mycket törstiga.

Sam säger att jag är “yvig i köket”. Det kan innebära att jag spiller lite mat på golvet, eller att något går sönder när jag diskar.
Well, jag tror att jag är lite yvig när jag skriver också. Jag kan raljera och skriva sånt jag själv tycker är kul, som andra sedan uppfattar som vanvördigt och förolämpande. Och jag kan inte förutse detta, för jag tänker inte så långt, jag är någon annanstans i tanken. Ungefär som när jag lägger köttfärssås över hela spisen.

På förekommen anledning har jag nämligen gått igenom mina värsta kändisintervjuer någonsin. Jag tror att den allra, allra värsta också var min allra första. Det var med Kent. Du kan ju tänka dig. Fyra pretto-snubbar som tar sig själv på jävligt stort allvar. Och så jag.

Skivbolaget hatade ingressen så mycket att min chefredaktör tog bort den. Jag minns den än idag:
Kent utan Jocke Berg är som korv med bröd utan bröd.
Och korv.

Jag vet inte. Jag tycker fortfarande att den är kul.