Kickis skrivklåda

Med tanke på förra veckans kaffetema, är det kanske inte förvånande att jag och Sam har köpt nya lattemuggar och espressokoppar i helgen. Vi hittade dem i en nyöppnad köksprylsbutik i Hammarby Sjöstad. Den stora muggen visade sig tyvärr vara för hög för lattes, men funkar utmärkt för te. Eventuellt ska vi försöka hitta mellanhöga glas i samma design, om jag inte minns fel så fanns det, eller så får vi dricka jättelattes.

Teglas, 225 kr/par, Bodum. Espressokopp, 125 kr/par, Bodum.

Kopparna är av dubbelt glas så det blir aldrig för varmt för att hålla i. Praktiskt och snyggt.

Nu har jag suttit inne på kammaren i flera dagar och skrivit. Det känns som att jag lever i ett parallelluniversum med resten av världen. Igår när jag träffade Mari och Frida hade jag alldeles för mycket roman i huvudet för att känna mig som vanligt. Jag kände mig istället som en typisk, klyschig, egotrippad författare som är mer inne i sin bok än i verkligheten. Inte för att jag inte bryr mig om något annat, utan för att det är det enda som händer i mitt liv just nu, eftersom jag bara sitter inne och skriver.

Så nu ska jag ut på stan. Vilket också hör till skrivandet, eftersom jag ska scouta miljöer, men på ett med vanliga världen mer integrerat sätt än om allt bara tar plats i ens eget huvud. Igår skulle jag beskriva Katarinavägen ovanför stadsgårdsleden och kom inte ihåg hur där såg ut. Och vad är egentligen husen på Söder gjorda av? Nu blir det promenadskor på.

Som av en lycklig slump har Kookaï och min favorit Oasis utförsäljning idag med start kl 12. Det råkar ligga på vägen.

Upprop från väninna:

Hachette Custom Publishing söker en ung och hungrig skribent att anlita på frilansbasis ca 1-2 dagar i veckan. Huvudsakliga uppgifter blir att på uppdrag av oss, alternativt direkt av våra uppdragsgivare, producera texter framför allt i notisform till diverse projekt inom vår verksamhet (kundtidningar, intranät och personaltidning för diverse välkända
varumärken).
Arbetet är förlagt till Hachettes lokaler och sker koncentrerat någon/några dagar i veckan. Viss direktkontakt med kund krävs varför service- och ansvarskänsla är viktigt. Eftersom en del av uppdraget handlar om att administrera översättning av de texter som skrivits är det en fördel om man är bekväm i att använda, och ibland också skriva kortare texter på engelska. På sikt finns förhoppningar om en utveckling av tjänsten till någon form av redaktörsbefattning inom verksamheten.
Den vi söker får gärna vara relativt nyutexaminerad journalist och nyfiken på att testa att ta sig ann vitt skilda uppdrag. Hos oss finns stora möjligheter till utveckling för rätt person.
Kontakta: johan.lindberg@hachette.se

(Och nej, Johan är inte väninnan. Väninnan jobbar på Hachette och heter Sissi. Men Johan är kontaktperson.)

I våras förvandlades jag plötsligt till min mormor och började älska saker som luktade ros. Detta sammanföll med min februariresa till Paris, så jag passade på att plocka upp produkter som då ännu inte fanns i Sverige.

Rosdoften sitter finfint så här på hösten, när allt man annars känner är lukten av ruttnande löv.

Duschcrème med rosdoft, ca 100 kr, L’Occitane. Handcrème med ännu mer rosdoft, ca 300 kr, Annick Goutal.

L’Occitane har öppnat en butik vid Norrmalmstorg i Stockholm, för den som är doftgalning.

Idag har jag sagt upp mitt samarbete med Salong K. Jag skriver inte längre för dem. Men det här nejet berodde inte på magkänslan, utan på andra saker.

Tråkigt på ett sätt, eftersom jag tycker att Åsas avsikter med sajten verkligen har varit goda. Men nu är det så här.

Som ett led i vår umgås-mer-kampanj, hänger Sam numer ibland med på mina morgonpromenader. Då försöker vi prova kaffe på olika kaffebarer, eftersom Sams nya karriär är som hemma-barista. Hittills har vi bara hunnit med Sosta och Tully. Sosta var litet och glassigt, Tully hade ovan personal och luktade illa (fuktig, aldrig tvättat matta på golvet). Båda hade aningen beskt kaffe, enligt Sam. Särskilt Tully’s. (Ska inte kaffe vara beskt? Nåja.)

Så nu undrar jag: Var finns Stockholms bästa kaffeställeskaffe? Tips mottages tacksamt.

En god (snusande) vän är upprörd över att snuset ska bli så mycket dyrare. Och med tanke på att snuset är ett sätt för många (tjejer) att sluta röka, kan jag sympatisera till viss del. Därför vill jag hjälpa vännen att protestera! Och om du också vill det, kan jag tipsa om hur. Alltså: Skriv ut, skriv under och skicka till registrator@finance.ministry.se

Till finansminister Anders Borg:

Rör inte min prilla!

Den nya regeringen har lagt sitt budgetförslag. Ett förslag är – som vanligt – att tobaksskatten ska höjas. Men inte på vilket sätt som helst. Alla som röker eller snusar får högre skatt. Men mest höjs den för snusarna.
Hela effekten av förslaget blir att en dosa lössnus blir minst nio kronor dyrare, räknat på höjd tobaksskatt (6:15 per dosa) och ökad moms (cirka 3 kr per dosa). I stället för ett normalpris runt 25-26 kr, blir det 34-35 kr.
Jag tycker detta är ett osedvanligt dumt tilltag av två skäl:

1) Under lång tid har erfarenheten visat att snus är det förmodligen bästa hjälpmedlet för den som vill sluta röka. Snus är förvisso ingen hälsoprodukt. Men att snusa ger betydligt lägre hälsorisker än att röka. De som röker drabbas av cancer och KOL. Några liknande effekter av att snusa har vetenskapen inte lyckats belägga. Och världen känner inte till några dödsfall eller skador genom passivt snusande. Utomlands talar man om “the Swedish experience”, och förundras över att svenska män visar upp lägst andel lungcancerfall i världen.
Om man säger sig värna folkhälsan är det sällsynt dumt att chockhöja priset på snus.

2) Snusare är redan blåsta. 1997 höjdes tobaksskatten vid två tillfällen, vilket drabbade både rökare och snusare. Vad som blev följden vet vi: cigarettsmugglingen till Sverige ökade dramatiskt. Året efter tvingades regeringen tänka om och sänka tobaksskatten – men bara på cigaretter. Snussmuggling fanns det ju ingen, eftersom EU sett till att snuset är förbjudet i vår omvärld. När man nu vill höja tobaksskatten igen ska det göras med 100 procent på snus men bara 40 procent på cigaretter. De ekonomiska makthavarna vet att smugglarna annars lurar runt hörnet.
Men oss snusare kan man blåsa gång på gång.

Jag tar å det bestämdaste avstånd från regeringens förslag om höjningen av skatten på snus. Det är en skatt som både är ologisk och orättvis, som särbeskattar snusare. Det är också en skatt som motverkar folkhälsan i landet.
Tänk om!

Namn:

Idag har jag varit duktig och tackat nej till ett (frilans)uppdrag som kändes fel i magen. Magkänslan – den har jag varit dålig att hitta. För mig är det vanligare att man tänker än att man känner, så det här är okänd mark. Men jag försöker att bara göra sådant som känns roligt, inspirerande, nytt (och som jag har tid med, förstås). Och då är det det här med Luther igen – får man verkligen lov att ha roligt på jobbet?

Dessutom: Det känns jätteläskigt att säga nej till uppdrag, för tänk om jag aldrig får ett uppdrag igen i hela mitt liv? Ja, just nu har jag ju händerna fulla (roman, radioprogramförslag, frilansuppdrag, osv) men det kan ju ta slut när som helst och då står jag där…!

Men jag sa nej. Dunk i ryggen på mig.

Brrrrrrr.

Igår köpte jag och Sam en kaffemaskin. Eller, mest jag, eftersom jag är ganska dålig på att brygga kaffe och eftersom jag nu är frilans på heltid och förhoppningsvis ska ha många långa givande jobbmöten på mitt kontor här hemma (det första idag). Sams insats består mest i att tolka instruktionerna. Och det gör han med den äran, hör bara på följande autentiska dialog:
Kicki: Vad är det där?
Sam: En mojäng för att rengöra fluffmanicken.

Ja då så.

Helautomatisk kaffemaskin från Jura, ca 8000 spänn. Till höger: kaffemaskin-ingenjören.

Klart att det var bra! Jag trodde att “Freedom” skulle vara kvällens höjdare, men när jag kom hem var det “Faith” jag hummade på. Bildspelet bakom hans rygg var fantastiskt vältajmat, smart och genomtänkt. Det märks att karln är perfektionist. Och det var stort att han bjöd på gamla Wham!-hits.

Längst ner i mitten: en liten liten minikini-George.

George gillar att kommentera politiken. Här en viss maktgubbe med en Union Jack-prydd jycke i skrevet.

Eftersom det handlar om en världsartist, tycker jag ändå att jag kan få klaga lite:
1. George gjorde sitt jobb, inte mer. För honom var detta en helt vanlig dag på jobbet och den mekaniska känslan gick igenom, tex när det var en exakt 20 minuter lång paus mitt i konserten med en skärm som räknade ner när han skulle vara på plats igen.
2. George gillar mest att sjunga ballader (kanske för att hans röst kommer mest till sin rätt?) men publiken var ute efter Disco-George. Visst fanns det några uptempolåtar men efter varje sådan en gäspig ballad.

Men väl värt de 545 kronorna. Det är ju ändå George.