Kickis skrivklåda

Idag har vi jobbat flitigt i sjön och baxat runt en båt-hiss så att den kom på plats vid MJs brygga. Det är som en p-plats för båtar. Du kör in båten i hissen och vevar sedan upp den underliggande ställningen så att båten kommer upp ur vattnet. MJ är så kort att hon inte kunde baxa båt-hissen vid den djupa änden, hon flöt bara runt som en liten kork. När den var på plats, sjösatte vi båten. Och jetskin. Sam och John ha sedan kört jetski och försökt kasta av varandra. Sam såg lika glad ut som efter en golfrunda när han kom in. Själv har jag förfriskat mig med People, US Weekly och In Touch. Hetast av allt verkar Katie Holmes och Tom Cruise vara, tätt följt av Brangelina. Nu vet jag allt om hur Tom friade (på toppen av Eiffeltornet efter en middag i restaurang Jules Verne, inte knästående).
John ska åka hem till Tina ikväll, medan jag, Sam och MJ ska åka till byn och spela bingo (som heter Keno här) och köpa hummer. Det åskar och regnar. Mysigt, särskilt i ett hus som detta där hela fronten ut mot sjön består av stora fönster.
Här ute fungerar inte mobilerna, ifall någon har försökt nå oss. Vi får läsa eventuella SMS imorgon när vi bilar härifrån till New York.

Boston är en underbar stad! Luftig, grön och gångavstånd till allt. Sam och jag har bott på Marriott Long Wharf nere vid vattnet och vandrade i måndags runt ungefär hela stan (inklusive Diptyque, Kiehls, Sephora och Kate Spade) för att få en känsla för den. Vilken känsla! Jag skulle kunna flytta till Boston. Förutom att det ser fint ut, så känner man sig trygg. Det är svårt att tro att man skulle kunna bli rånad där, folk är liksom så hela och rena och dyra. Inte Capri-dyra, men jag-är-akademiker-och-tillhör-övre-medelklassen-dyra. Vi var tvungna att gå förbi Four Seasons som ligger alldeles vid Bostons stora grönområde Boston Common. Sam trodde felaktigt att vi var där för att titta på parken och dess svan-båtar, men självklart var det egentligen det klassiska lyxhotellet jag ville se. Sam visste inte ens vad det var, så jag förklarade att det är på Four Seasons Mr Big bor när han är i New York. Jag har aldrig sett ett Four Season. Det såg väldigt diskret ut.
Igår var det NBA-draften så tidningarna har varit fulla av info om vilka som förväntas bli draftade som topp 5. Men när jag och Sam frågade runt under en barrunda i måndags kväll, var det ingen någonstans som kunde förklara exakt för mig hur draften funkar. Boston handlar visst bara om amerikansk fotboll och baseboll. Boston är Red Sox-land. Vilket man kanske kan förstå när Celtics inte har varit heta sedan Larry Birds glansdagar.
Barrundan började med att vi beställde varsin martini till middagen, en middag som skulle bli snabb och lätt så att vi kunde få gå tillbaka till hotellet och sova. Men martinisarna var stora som Texas, Sam fick till exempel hela sin shaker för att martinin inte rymdes i glaset. Så efter en var vi båda rätt fulla. Så när vi hade ätit klart kläckte vi den briljanta idén att gå till Cheers-baren. Tv-serien Cheers (Skål) bygger på livet och människorna i en faktiskt bar i Boston, som finns kvar och är en stor turistattraktion. Nu har Cheers fått en filial, som ligger endast fem minuter från vårt hotell, så vi tyckte att vi kunde få gå dit. Det gjorde vi också.
En besvikelse förstås. Det såg givetvis inte alls ut som på TV och var nästan folktomt. Så vi tog ett pytteglas vin och bestämde sedan i bästa JLP-stil att vi var tvungna att ta en drink på alla barer på väg hem. Det inkluderade en sportbar, en karaokebar för studenter och ännu ett folktomt ställe, The Black Rose, som inte var på något vis brittiskt i stilen namnet till trots. Bäst av allt var att vi fick visa leg på karaokebaren. Jag tror de hade 21 som åldersgräns. Sam blev väldigt glad.
Maten har mestadels bestått av hummer. Till lunch åt vi båda en lobster-roll, en brödbulle fylld med hummerkött och en lätt majonnäsröra. Det var så mycket hummerkött att jag varken behövde bröd eller sallad eller något annat för att bli mätt. Lyxigt att kunna äta sig mätt på hummerkött! Jag trodde att det var flera humrar som hade fått sätta livet till för att fylla min brödbulle, men när vi sedan åt middag (i mitt fall: hummersoppa) på restaurangkedjan Legal Seafood fattade jag att min lunch bara var en enda hummer. Vid bordet bredvid serverades nämligen hel hummer och SHIT vad den var stor! Som en tax. Tallriken svämmade över.
Nu är vi i MJs hus, som ligger så nära en stor sjö att det nästan doppar näsan i vattnet. Inatt badade vi i sjön och i utomhusbubbelpoolen som MJ har på sin veranda. Ryktet säger att vi ska få äta hummer ikväll. Igår lagade jag mat (pasta med svampsås och prosciuttolindade kyckingfiléer, mockamousse) medan MJ, John och Sam drog upp strategier för sina respektive karriärer. Sam är växelvis hoppfull och växelvis dyster; “Nu är sötebrödsdagarna över”. Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag än säger blir det fel. Sam har dessutom haft lite kort stubin de senaste dagarna. Inte så att jag “går på äggskal” som man säger här i USA för att förklara känslan när man hela tiden väntar på ett utbrott/tillrättavisning, men kanske så att jag går på hårdkokta ägg. Förhoppningsvis blir det bättre nu då Sam får lite nya idéer för sin framtid. MJ har ägnat mer tid åt att räkna ut vad hennes team ska göra med sina karriärer än vad hon ska göra med sin egen. Fast det verkar som att hon funderar på att bli event manager i Florida. Snacka om att tänka outside the box.
Igår var vi också förbi BEA-kontoret i Boston för att, som Sam sa, shake some hands. Sam var fin i kostymbyxor och ny skjorta. Jag blev avlämpad i ett mall för att sysselsätta mig själv i X timmar. Inga problem, jag har ju svart bälte i shopping. Nu har jag dessutom nya Abercrombie-mysbyxor, fyra nya Victorias Secret-behåar i min favoritmodell, en mjukishund som heter Molly, en nagelbandsklippare (var tvungen att vara försiktigt på Sephora för jag brände 300 dollares där igår) och ett par gula sidensandaletter med bling bling-dekorationer. Från Ann Taylor, faktiskt. Jag trodde det bara fanns tantgrejer där men jag hittade massor av fina skor – på rea! De gula var de enda som fanns i min storlek, men eftersom Ann Taylor är en kedja tänker jag gå in i varenda Ann Taylor jag ser de närmaste tio dagarna och försöka hitta reaskor i min storlek. Silversandaletterna kostade till exempel bara motsvarande 400 spänn. Gratis. .

Hurra! Jag har bajsat. Den satt hårt inne, kan jag säga. Jag vet inte om det beror på att carpaccion satte sig som en köttpropp i magen. Det kan också bero på att vår tjotta på hotel Arcangelo inte spolade ordentligt. Det kom visserligen vatten, men inte nog mycket och kraftfullt för att trycka ner skiten och tjottapapperet i rören. Sam löste problemet med att skita nere på toan i lobbyn. Min mage var mycket mindre konstruktiv och slutade fungera alls.
Men nu är jag på fina fina Schiphol, där tjottorna är rena och vi har fyra timmar att fördriva, och det var visst en vinnande kombination. Hurra! Jag har inte bajsat på två dagar, och då bara en har-lort, så jag känner mig lätt som en fjäder och platt som en pannkaka. Fjäderpannkaka.
Jag och Sam har kopplat upp oss i deras Communication Center, och skrattar gott åt hur högtalarsystemet ropar på passagerare som är sena till gaten:
“Mr Biribindi, travelling to Delhi, please go to gate. You are delaying the plane.”
Fattas bara att högtalarrösten ska tillägga “When you get on board all the other passengers will hate you and give to the evil eye.” Hehehe.
Sam pratar med Birgitta i telefon, de är på väg till Stockholm idag. Hon vill veta vad vi hade på oss på bröllopet, och vad jag hade för väska. Hon undrade väl om det var någon ny Fendi eller så. Inte helt irrelevant fråga! Sam och jag har slutat att säga “Attji” när vi nyser. Nu säger vi “Gucci” istället. Å andra sidan kanske Sam är arbetslös om en kvart, så då tog visst designer-eran slut innan den ens började. Den som lever får se. Och förresten blir det bara roligt för mig att få vara familjeförsörjare ett tag! Men nu till roligare saker:
Bröllopet var fint och katolskt, middagen var god och rörig, men inte alls på den My Big Fat Greek Wedding-nivå jag hade förväntat mig. Ceremonin ägde rum i en rustik och liten kyrka i en pittoresk by mitt ute på landet. Den var så liten att vissa av oss fick stå genom den timslånga ritualen, men det gjorde inget trots att det var 40 grader varmt inne i kyrkan. Det påminde ganska mycket om de svenska bröllop jag har varit på, förutom nattvarden och att gästerna gjorde korstecknet titt som tätt i bönerna. I programhäftet fanns till och med en speciellt symbol för när i texterna man ska korsa sig. Och efter någon speciellt bön som förmodligen handlade om fred på jorden (som sagt, min italienska är på en femårings nivå) gick alla gäster runt och tog varandra i hand och sa “pace” (“fred”) till varandra.
Middagen öppnades med en buffé med allt som jag gillar: salami, prosciutto och ostar. Parmesanosten var stor som ett kvarnhjul och urgröpt som vår cheddar brukar vara på finare restaurangers julbord. Det var bara att plocka de små bitarna ur “skålen” av ostens ytterskal.
Sedan följde i raskt takt en champagne- och provolone-ost-risotto, lax- och apelsin-ravioli och en ugnsbakad vit fisk med gratinerade grönsaker. Därefter följde en citronsorbet som var värsta genidraget! Det var som en osötad, rinnig och frisk men inte sur milkshake som man drack för att rensa bort fisksmaken innan den avslutande brödinbakade oxfilén. Därefter fruktbuffé, glassbuffé och dessertbuffé samt bröllopstårta. Och fragolino – smultronvin. Min favorit. Dessutom måste jag nog ändra min uppfattning om grappa. Pappa Mazzeo bjöd i fredags på en grappa på Nebbiolo-druvor som trots att den på bästa grappa-vis luktade flygbränsle (vilket jag sa till honom), smakade som en lätt anis-kryddad snaps. Men just nu är vi som sagt fast på Schiphol efter fjuttiga två timmar sömn. Jag känner mig ofräsch nu och ser inte alls fram emot ytterligare åtta timmar över Atlanten plus ett tvåtimmars anslutningsflyg till Boston innan jag får checka in på ett hotell och duscha. Förhoppningsvis är Marriott Long Wharf ett hotell där alla toaletter går att spola ordentligt.

Igar kvall var det pre-bröllop-middag hemma hos familjen Mazzeo. Middagen var en liten buffé med frityrsaker, sallad och mammas hemlagade aubergine-lasagne. Förutom jag och Sam var närmaste släkten församlade, varav ungefär ingen pratade engelska. Vilket de, märkligt och samtidigt rart nog, bad om ursäkt för. Jag har ett ordförråd som en femåring ungefär, med den skillnaden att jag bara kan en form av varje verb. Så vi gjorde så att jag pratade engelska och de svarade mig på italienska. Funkade bra. Det roliga var att i början av kvällen satt Sam som en fågelholk så fort någon sa något på italienska, medan han i slutet av kvällen hängde med i diskussioner som väder, midsommar, cigarettpriser och morgondagens bröllopsmiddag på italienska. Rarast av allt var mormor, la Nonna, som redan från det vi klev över tröskeln trodde att Sam pratade italienska, så hon bara pratade på. Och framåt elvasnåret gjorde han ju det också. Han har språköra, den killen.
Idag har vi sovit länge, för att orka igenom den “grande grande grande pranzo” (stor stor stor middag) som Nonna berättade att vi ska äta ikväll. Nu ska vi eventuellt snitsla in oss på Gucci-affären, äta en god pasta någonstans här i krokarna och sedan gå hem och bröllopsförbereda oss.
Jag bävar för att tvätta håret, för trycket i duschmunstycket är ungefär som då någon som inte är kissnödig kissar. Jag kommer att komma till kyrkan med lödder i luggen.
Mest intressant av allt är att vi är uppkopplade från McDonalds vid spanska trappan. Här finns det minsann trådlöst internet. Gratis. Det som det femstjärniga hotellet på Capri under kunde ge, får vi på McDonalds.

Idag har har jag agnat mig at brollopsforberedelser medan Sam har svettats pa golfbanan. Forst akt jag till resebyran som arrangerar Diana & Francescos smekmanad – som i deras fall verkligen blir en manad – och betalade for en guidad stjarnhimmelstur. Inte bara romantiskt – ocksa intressant nar man plotsligt ar pa sodra halvklotet. De ska resa fyra veckor i Australien och dyka vid Barriarrevet.
Sedan investerade jag i vattenfast mascara. Mina ogon svammade over redan i tisdags, nar jag skulle forklara for Sam hur stolta Dianas jatte-katolska foraldrar maste vara over sitt enda barns stundande brollop. Hur ska det da inte bli imorgon?
Trots att jag vet hur galen trafiken i den har staden ar, ar det svart att ta sig over gatan. Jag star namligen och vantar pa gront ljus (vid bevakad overgang) och att trafiken ska stanna (vid overgangsstalle), sa ofta kommer jag ingenvart. Har maste man dodsforaktande slanga sig rakt ut i trafiken for att bilforarna ska bry sig om att bromsa. Och OM jag tar mig over gatan, vet jag aldrig om jag ska na andra sidan levande. Har ar trafikreglerna nagon typ av generella rekommendationer, medan de grona, gula och roda lamporna som sitter i korsningar narmast betraktas som dekorationer.
Som Dianas ex en gang sa nar jag fragade varfor han inte stannade vid rodljus:
“Red? It’s just a darker green!”
Imorse holl jag pa att bli traffad av en vespa for jag hade glomt den fundamentala overlevnadsregeln att alltid titta at bada hallen innan du gar over gatan – aven en enkelriktad sadan.
Idag kanns humoret lite battre, for mig i alla fall. Jag vet inte om Sam ar lugnare. Han sager att det annu inte finns nagon anledning att oroa sig, trots att han igar kvall fick veta att hans grupp ska splittras och att han hadanefter ska hora till Europa och inte langre jobba med dem han kanner som sina kollegor. Han SAGER att det annu inte finns anledning att oroa sig, men det forsta han sa nar vi vaknade imorse var “Det kanske ar dags att byta jobb nu.”
Wonder Woman har varit en anledning for manga att arbeta i den har gruppen, nu da hon forsvinner ar det sannolikt att manga av de basta i gruppen forsvinner till andra foretag. Trist.
Men Sam ar ju som en katt – han landar alltid pa fotterna. Och vad jag forstar ar Wonder Woman likadan. Hoppas hoppas hoppas.
En liten ljuspunkt igar var Ada e Alfredo. Vi gick och gick och gick och passerad flera lysrorsprydda lokaler med atande manniskor i, sa jag borjade tro att adressen var fel. Men till slut hittad vi Ada e Alfredo, som visar sig vara son och mor, och deras krypin som natt och jamt rymde fem bord. Ett amerikanskt par, Bud och Nan, fick maka pa sig sa att jag och Sam fick plats vid deras bord. Det visade sig att Bud var domare, sa stackaren fick svara pa fragor typ “How often do you get to say ORDER IN COURT?” och “Is a real judge anything like those judges on Court-TV?” Nan (kort for Nancy) fick ocksa noggrant reda ut om det ar sexigt att vara gift med en domare. Det ar det.
Maten var helt okej, men langt ifran den basta vi atit har i Italien. Daremot var det en av de battre matupplevlserna. Vinet hamtads ur en kran i vaggen och fylldes i karaff – samma vin for alla. Nar en karaff var slut kom nasta. Vatten fick vi daremot bara en flaska av. Forst serverades en enkel pasta med tomatsas och basilika, sedan kom en biffrulle och en bit flasklagg med grona artor. Darefter goda smakakor. Oavsett hur mycket du drack blev det 38 Euro for tva personer. Bud och Nan forsokte betala mer an oss, eftersom de hade druckit en karaff mer, men Ada ville inte hora pa det orat. Ada ar 1,50 lang, tandlos och gissningsvis 200 ar. Det ar hon som lagar maten, nar hon inte hasar runt och plirar vanligt mot gasterna. Sonen Alfredo, en skintorr 45-aring, serverar och kan prata ett par ord pa engelska (“please” och “Thank you”). Nagon som logiskt sett borde vara Alfredos fru diskar. Hon maste namligen diska mellan varje sittning – mer glas och porslin an sa finns inte.
Narmare att bli hembjuden till en italiensk familj an sa har kan du inte komma. Charmigt, hemtrevligt och helt okej mat!
Sam sitter i telefonmote nu med dem som var hans kollegor just nu. Jag ar vid Piazza Barberini igen, men ska ga hem och duscha och byta om for middag hos Dianas foraldrar ikvall. Maste kopa fina blommor till hennes sota mamma ocksa.
Idag har jag kopt handskar. Lila skinnhandskar med cashmere-foder och svarta, tunnare handskar med silkefoder och ett intrikat flatat monster pa skaftet. Skaftet (armen?) ska vikas upp en bit à la krag-stovel och jag kanner mig valdigt d’Artagnan nar jag har dem pa.
Annars inga storre utsvavningar, utom Diors vattenfasta mascara. Bast jag koper pappersnasdukar ocksa.

Denna storstad verkar nastan helt sakna Internet-uppkopplingar sa utifall att jag inte orkar foreta denna halvtimmesvandring till Piazza Barberini igen, tanker jag kort dra planen for de narmaste dagarna:
Torsdag kvall:
Middag pa Da ada e Alfredo, Via Dei banchi Nuovi 14, halet i vaggen som Jen och Jens rekommenderade. Reservplan: Pizzerian pa Piazza Fiametta. Andra reservplan: Fortunato al Pantheon. Men da maste vi byta klader forst, for dit gar stadens politiska hogdjur. Ev drink pa hotel Aleph om vi nu anda ska byta om.
Fredag dag:
Sam-golf. Kicki-bok, sova, latt shopping.
Fredag kvall:
Middag hos brudens foraldrar, med den narmaste slakten. Som inte pratar engelska. Men det gor inget for brudens mor ar en GRYM kock. Sist jag at hos henne hade hon ungsbakad vit fisk i smorpapper och den smalte pa tungan. Jag gillade inte ens fisk da och far fortfarande rysningar av valbehag nar jag tanker pa den. Forresten kan jag ju flera italienska ord. E lontana da qui? Dov’e il gabinetto? Un po piu di pane, per favore.
Lordag: Sova lange, packa. BROLLOP!
Sondag: Kliva upp skittidigt, om ens ga och lagga sig alls, for att flyga till Boston kl 7 pa morgonen. Om vi nu inte kan boka om flyget, nu da Sam inte behover vara i Boston for nagot mote. I och med att hans chef inte langra har kvar sitt jobb ar ocksa motet installt. Vi aker nog dit i alla fall, for att jag ar nyfiken pa Boston och for att traffa ex-chefen och dunka henne i ryggen. Hennes man berattade namligen samma dag som hon fick sparken att han vill separera. Stackars Wonder woman. Det minsta vi kan gora ar att dyka upp i hennes stuga med en blomkvast och en flaska champagne, sa hon kan dranka sina sorger in style.

Imorse vaknade jag pa vackra, vita, luftiga Quisisana. Nu sitter jag pa ett illaluktande internetcafe vid Piazza Barberini i Rom. Tangenterna ar svarta av storstadsskitiga fingrars efterlamnade hudrester, killen bredvid mig pratar for sig sjalv och vippar pa foten pa ett rastlost satt. Han luktar. Jag kanner mig som varsta sunkiga tagluffaren, ljusar fran Prada-pasar och turkosa pooler. Hotel Arcangelo dar vi bor saknar, trots sina 170 Euro per natt, engelsktalande personal, Internet, utrymme och frascha badrum. Det kanns som en evighet innan vi far lamna solheta Rom. Min dystra sinnesstamning kan bero pa att Sams chef ringde for ett par timmar sedan och berattade att hon har fatt sparken. Hon ar ungefar som Wonder woman, osarbar, framgangsrik och stark, sa nar det gar at helvete for henne kan man undra vad det finns for hopp for oss andra. Det ar som om Jonas Bonnier skulle sparka Amelia.
Vi ar i Rom i alla fall. Sa mycket mer finns inte att saga om dagen. Kanske stiger humoret en aning nar vi ikvall ska leta oss fram till en halet-i-vaggen-restaurang som Jennifer McShane och Jens Stenberg blivit tipsade om av en italiensk van. Nar Jen och Jens var dar, var det lysrorsbelysning och redan det ar ju ett gott tecken! Matronan som serverade slangde fram vin och vatten pa bordet utan att fraga vad man ville ha och sedan kom maten in pa lopande band utan vidare krusiduller. Ungefar, om jag minns ratt av Jennifers bskrivning. Det later som nagot som passar oss tagluffare.
Tack, vanner darhemma, for halsningar och uppmuntrande tillrop! Och grattis till forlovningen, Hedvig!

Vid satt bredvid ett engelskt par på terrass-restaurangen. De har kommit hit misnt tre veckor varje sommar i 15 år. Han har jobbat med transport åt arabiska kungafamiljen (vet inte vilken, om det finns flera). Han fru hade en diamant som såg exakt ut som Anna “Diamanten” Petterssons, alltså ca fyra karat, på fingret. De rekommenderade Turtle Island som resmål. 14 hus, bara stränder som du är ensam om, superlyxigt all-inclusive-boende, personligt, exklusivt. Ska vi ha råd med det får jag sluta med mina designerskor genast. Men det kan vara värt det….

Trots Gonzalitas uppmuntrande ord, känner jag inte att carpaccioberget har gjort mig gott. Jag vaknade fyra imorse och mådde SATAN. Först trodde jag att jag var bakis och behövde kräkas, sedan kom jag på att jag bara drack ett glas vin igår.
Carpaccion. Det var helt enkelt kossan som tog ut sin rätt. Under en timme vaggade jag fram och tillbaka mellan sängen och toan och råmade. Jag kräktes aldrig men jag hade nog mått bättre om jag hade fått ur mig det där köttkilot. Jag kallsvettades, grämde mig och beslöt att bli vegetarian. Först trodde jag att det var en ny våg av magkatarr eftersom jag har druckit cappucino, men idag har jag knt sån aversion mot kött att jag tror att det var carpaccion som gjorde sig påmind.
Och jag har med ina mått mätt faktiskt blivit vegetarian – idag har jag ätit totalt EN skiva salami, annars grönsaker, frukt, bröd och pizzadeg. Och pizzadeg. Och pizzadeg.
Pizza är ju en napoletansk uppfinning och efter att har ätit pizza här i syditalien ser jag egentligen ingen mening med att äta den någon annan stans. Trots dess underliga form (baguette, typ) och fåtaliga ingredienser (max tre) är det godare än någon annan pizza jag har ätit. Idag till lunchen återvände vi nämligen till Gemma och beställde idel lokala specialiteter. Dels en massa frityrsaker (typ tomat&basilika i frityrsmet, typ riccotta i frityrsmet) dels en pizza. Som kom ihopklämd som det vi känner som “calzone” fast inte i en halvmåneform utan som en lång limpa. Och tomatsåsen var utanpå, alltså på “locket”. Och i fanns bara ricottaost och kanske någon liten skinkslamsa, och det var JÄTTEgott.
All mat här är god.
Vi åt middag på en nyöppnad restaurang med en terrass med utsikt över hamnen. Där åt jag en hummerpasta som var lika mycket hummer som pasta, medan Sams svamprisotto var så svampsmakande och krämig att jag aldrig smakat maken – inte ens i mitt eget kök.
Och inte för att skrämma slag på alla norrländska förälrar, men idag har vi gått omkring med varsin Prada-påse.
Jag säger inte vad det var i.
Men i mitt fall var det något som börjar på g och slutar på uldsandalett.

.. do as the Romans, lyder ju talesättet. Och when in Capri gör man förstås som capresarna: Shoppar. Här inne i Capri där vi bor, ser man nämligen inte en enda person gå omkring utan ett fin, styv papperskasse med någon lyxlogga på. Jag tycker faktiskt folk verkar shoppa mer än de solar och badar.
Ja, just det. Igår gnällde jag på att allt var dyrt. Men hoppsan vad fort jag blev blind för prislapparna. Idag har både jag och Sam köpt Gucci-skor. Mina är sjuuuuukt snygga, så snygga att jag ska sova med dem på inatt. Kappa bak hälen, vit hög träklack, gråvitt fint skinn med dubbel-G:et på och stort spänne fram. Sam har köpt fina sneakers i samma skinn. Har vi dem på samtidigt ser vi ut som ett riktigt läskigt Posh n Becks-par. Fast jag har tjänat in skorna genom att köpa ett par skitsnygga Miu Miu-glasögon. Både bågarna och glasen är så mycket billigare här att jag (nästan i alla fall) tjänar in skorna. Problemet är bara att jag också har tagit sikte på ett par jättefina Prada-remsandaletter i guld. Med dem på ser jag ut som en blanding av Cleopatra och Ginger Rogers. Sam skrattade rått när jag sa det. Men han fattar ju ingenting. Han tyckte tex att det var en skitbra idé att efter sko-shoppingen gå tillbaka till hotellet och ställa undan kassarna. HALLÅ!!! Hur ofta får man gå runt med en Gucci-kasse? För att inte tala om TVÅ? Det gäller att passar på.
När vi inte har shoppat (och shoppingen har faktiskt bara tagit ett par timmar idag) så har vi solat. Jag körde utan solskyddsfaktor på allt utom bröst och axlar, så man kan välvilligt kalla mig röd. Baksidan av mina lår gör ont mot sofftyget här i hotellfoajén där jag mha Sams dator och trådlöst nätverk sitter och skriver, så solen tog rätt duktigt. Sam drar som vanligt efter en kvart i solen mot svart.
Vi har också lyckats äta mycket och gott! Igår åt vi på hotellet och fick hemgjord pasta. Den lilla capresiska kocken har alltså stått och manglat pasta för hand! Idag fick jag äta Spagetti vongole både till lunch och middag. Middagen åt vi på restaurang Gemma, som en gapig amerikanska vid poolen idag utsåg till Capris bästa restaurang. Hon hade rätt. Efter pastan, som var så al dente att den nästan knastrade, hade vi beställt carpaccio. Carpaccio brukar se ut som tunna små flan. Vi fick in varsitt köttberg. Gemmas kock hade bankat ut oxfile så att inte var tunnare än en lövbiff och täckt tallriken med fem lager såna köttskivor. Det var så sjukt mycket kött, typ en halv ko. Jag, som inte är den som bangar ett kilo biff så där, fick bara i mig knappt hälften. Till köttet fick man dessutom en Karl Johan-sås som var helt galet god! När jag la ifrån mig kniven och gaffeln för att idissla min sista tugga var jag så mätt att jag fick kväljningar.
Imorgon ska vi nog dit och prova deras vedugnsbakade pizza. Om gap-amerikanskan har lika rätt om den som om restaurangen i stort så måste den vara överjordisk. Dessutom ska vi försöka hitta en “hemlig” strand som ligger rakt nedanför hotellet. Man måste klättra över ett stängsel för att hitta den, men alla gör det. Såg ett helt lämmeltåg av folk klänga sig över staketet ikväll när jag var ute och sight-seeade. Dessutom ska vi göra studiebesök på parfymer Carthusia vars fabrik faktiskt ligger här i stan. Jag ska se om jag kan hitta ett nytt doftljus för 500 spänn – det gamla från Paris har nästan tagit slut.
Dessutom är det ju de där Cleopatra-Ginger Rogers-skorna som hägrar.
Och då har jag inte ens nämnt YSL-väskan med hjorthornshandtag…